Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eningar men ej fullt 4,000 medlemmar; förste
förtroendeman blef A. Pedersen.
Mot den dominerande ställning, som Ludvig
Meyer fått i sin egenskap af både partiets ordf. och
»Socialdemokratens» redaktör och delvis förläggare,
reste sig emellertid snart en opposition. Män som
Nissen, Gjasteen m. fl. varnade för det osunda i att
ett arbetareparti för sin utveckling skulle vara så
starkt beroende af en enskild mans
penningeunder-stöd och funno äfven, väl ej utan fog, att Meyer af
sina stora affärer och spekulationer mer och mer
drogs öfver till andra intressen än de, som måste
vara ledande för en aktiv socialdemokrat. Det talar
dock godt för den ganska ofta orättfärdigt hårdt
bedömde Ludvig Meyers verksamhet i partiets tjänst under denna tid, att
en sådan man som Knudsen orubbligt stod på hans sida och senare
också gjort allt för en ömsesidigt tillfredsställande afveckling af partiets
förbindelser till Meyer.
Till dessa personslitningar, som ej så litet förlamade rörelsen,
kommo mera principiella tvistefrågor. En af männen från de gamla
Arbejdersamfunden, Edvard Olsen, som sedan länge stått i den
socialdemokratiska rörelsen, hade upptagits i den parlamentariska kommittén
för arbetarförsäkringsfrågoma och gick med på den princip, som där
lades till grund: obligatorisk invaliditetsförsäkring för hela folket genom
att en hvar under sin krafts dagar betalar afgifter och kommun och stat
hjälper till — alltså själfhjälp med statshjälp, liksom i Tyskland, men
vidare utsträckt än där. Vänstern och den demokratiska
arbetarorganisationen slöto sig obetingadt till denna tanke, men inom socialdemokratin
mötte en principiell opposition, som ville taga medlen till
invaliditets-försörjningen ur den direkta skatten, alltså lägga en större del af bördan
på de förmögnare klasserna. Efter ingående debatter på landsmöten
1899 och 1900 segrade denna grundsats, och partiet desavouerade
sålunda sin taleman i kommittén. Flera omständigheter, främst det
tryckta ekonomiska läget i landet, ha emellertid sedan vållat att hela
frågan hållits tillbaka och ännu intet positivt gjorts däråt.
Under denna principstrid om en viktig praktisk programpunkt hade
partiet en annan liknande angående jordfrågan. Från det demokratiska
hållet bland arbetame framfördes egna-hem s-idén, som skulle förverkligas
genom lättad tillgång till jord för landtarbetare. Socialdemokraterna
fruktade med fog för att detta kunde leda till bundenhet vid torfvan med
däraf följande tryckta förhållanden, hvarjämte den doktrinärt fattade
marxismens ovilja mot all smådrift ännu hade ganska stark anslutning.
Till någon klar ståndpunkt hade man icke nått, när 1900 års
stortings-val, de första efter allmän rösträtt, skulle gå af stapeln, och dock var
ANDERS BU EN.
Redaktör, fr. 1906
stortingsman.
1864—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
