Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Tummelisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strålande guld. Så tog hon sitt skärp, band den ena ändan om
fjäriln och fäste den andra vid bladet; det gled nu mycket
fortare framåt, och hon med, ty hon stod ju på bladet.
I det samma kom en stor ollonborre flygande; han fick se
henne, slog på ögonblicket sin klo om hennes smärta lif och
flög upp i trädet med henne; men det gröna bladet sam
nedåt ån och fjäriln flög med, ty han var fastbunden vid
bladet och kunde ej komma lös.
Gud, hvad den stackars Tummelisa blef rädd, då
ollonborren flög upp i trädet med henne! Men hon var likväl allra
mest bedröfvad öfver den vackra, hvita fjäriln, som hon hade
bundit vid bladet; ty om han ej kunde komma lös, måste han
ju svälta ihjäl. Men detta frågade ollonborren icke efter.
Han satte sig med henne på det största gröna bladet uppe i
trädet, gaf henne honing af blommorna att äta och sade, att
hon var så täck och fager, ehuru hon alls icke liknade en
ollonborre. Sedan kommo alla de andra ollonborrarna, som
bodde i trädet, och gjorde visit; de sågo på Tummelisa, och
ollonborrsfröknarna ryckte på spröten och sade: Hon har
ju inte mer än två ben! Det ser för ömkligt ut! — Hon har
inga spröt! sade de. — Hon är så smal om lifvet! Fy,
hon ser ju alldeles ut som en menniska! Hvad hon är ful! sade
alla de qvinliga ollonborrarna, och ändå var Tummelisa så
fager. Och det tyckte också den ollonborre, som hade tagit
henne; men då alla de andra sade, att hon var ful, trodde
han det slutligen också och ville alls icke ha henne, utan hon
kunde få gå, hvart hon ville. De flögo nu ned från trädet
med henne och satte henne på en gåsört; der grät hon,
derför att hon var så ful, att ollonborrarna icke ville ha henne,
och ändå var hon den fagraste, man kunde tänka sig, så fin
och skär som det vackraste törnrosblad.
Under hela sommarn lefde den stackars Tummelisa alldeles
ensam i den stora skogen. Hon flätade sig en säng af
grässtrån och hängde den under ett stort kardborrblad, och så
kunde det icke regna på henne; hon petade honing ur
blommorna och åt, samt drack af daggen, som hvarje morgon låg
på bladen. Sålunda gingo sommar och höst; men nu kom
vintern, den kalla, långa vintern. Alla fåglarna, som hade
sjungit så vackert för henne, flögo sin väg, träden och
blommorna vissnade, det stora kardborrbladet, under hvilket hon hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
