Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Tummelisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blommorna kunde han alls icke tåla, utan talade illa om dem,
ty han hade aldrig sett dem. Tummelisa måste sjunga för
honom, och hon sjöng både »Ollonborre, flyg, flyg!» och andra
visor, och så blef mullvaden betagen i henne för den vackra
röstens skull; men han sade ingenting, ty han var en så
betänksam man.
Han hade nyligen gräft sig en lång gång under jorden från
sitt till deras hus, och i denna fingo åkerråttan och
Tummelisa tillåtelse att spatsera så ofta de ville. Men han bad dem
icke bli rädda för den döda fågeln, som låg i gången; det
var en hel fågel med fjäder och näbb, som sannolikt hade dött
helt nyligen vid vinterns början och blifvit nedgräfd just der
mullvaden hade gjort sin gång.
Kunde du få honom till man, blefve du vål försörjd. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>