Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underligt med hufvudet. Hon ville just icke gerna göra sig af
med sina ris, men det var icke heller så trefligt att ligga
med afbrutet ben, och så gaf hon honom risen; och han
hade icke väl gnidit benet med salvan, förr än den gamla
gumman reste sig upp och gick mycket raskare än förut.
Sådan kraft hade den salvan; men så kunde den icke heller fås
på apoteket.
— Hvad skall du med de der risen och göra? frågade nu
Johannes sin reskamrat.
— Det är tre vackra blomsterqvastar, svarade han; de
äro just i min smak, ty jag är en underlig ture.
Så gingo de åter ett godt stycke.
— Nej se, så der stiger upp! sade Johannes och pekade
rätt framför sig. Det var ena förfärligt tjocka moln!
— Nej, sade reskamraten, det är inga moln; det är bergen,
de vackra, stora bergen, på hvilka man kommer ända upp öfver
molnen i den friska luften. Det är någonting härligt, må du
tro. I morgon äro vi säkert så der långt ute i verlden.
Det var emellertid icke så nära, som det såg ut; de
behöfde en hel dag, innan de kommo till bergen, der de
svarta skogarna växte ända upp mot himmeln och der det
fans stenar stora som en hel stad. Det skulle visserligen
blifva en svår färd att komma öfver dem; men derför gingo
också Johannes och reskamraten in på ett värdshus för att
riktigt hvila sig och samla krafter till den följande dagens
vandring.
Nere i det stora skänkrummet i värdshuset var en hel hop
folk samlad, ty der var en man, som visade en
dockteater; han hade alldeles nyss stält upp sin lilla teater, och
folk satt rundt omkring för att se på skådespelet; men allra
främst hade en gammal, tjock slagtare tagit plats, och det
den allra bästa; och hans stora dogg — hu, hvad han såg
glupsk ut! — satt bredvid honom och gjorde stora ögon,
liksom alla de andra.
Nu började skådespelet, och det var ett nätt skådespel med
en kung och en drottning, som sutto på en sammetstron, hade
guldkronor på hufvudet och långa släp på kläderna, ty
det hade de råd till. De allra vackraste trädockor med ögon
af glas och stora mustascher stodo vid alla dörrarna och läste
upp och igen, så att det skulle komma frisk luft in i rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
