Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fyra eller fem af hans vackraste dockor; men
reskamraten sade, att han icke begärde något annat än den stora
sabel han bar vid sin sida, och då han fick den, smorde
han sex dockor, som genast dansade, och det så täckt, att
alla flickorna, de lefvande menniskoflickorna, som sågo
derpå, började att dansa med. Kusken och kökspigan dansade,
drängen och huspigan, alla de andra främlingarne och
eldskyffeln och eldtången med; men de båda sist nämda föllo
omkull just som de gjorde sina första hopp — åh, det var en
lustig natt!
Den följande morgonen gick Johannes med sin reskamrat
bort från dem allesammans uppåt de höga bergen och genom
de stora granskogarna. De kommo så högt upp, att
kyrktornen djupt under dem slutligen sågo ut som små röda bär nere
i allt det gröna, och de kunde se så långt bort, många, många
mil, der de aldrig hade varit. Så mycket vackert af den
sköna verlden hade Johannes aldrig förr sett på en gång,
och solen sken så varmt från den friska blå luften; han hörde
äfven jägarne blåsa på valdhorn inne bland bergen så vackert
och härligt, att tårarna kommo honom i ögonen af glädje och
han icke kunde afhålla sig från att utropa:
— Du gode Gud! Jag kunde kyssa dig för det du är så
god mot oss alla och gifvit oss all den härlighet, som finnes
i verlden!
Reskamraten stod äfven med hopknäpta händer och såg ut
öfver skogen och städerna i det varma solskenet. I det
samma klingade det så sällsamt skönt öfver deras hufvuden; de sågo
upp: en stor, hvit svan sväfvade i luften; han var så vacker
och sjöng så, som de aldrig förr hade hört någon fågel sjunga;
men nu lät det allt mer och mer svagt; han böjde sitt
hufvud och sjönk helt sakta ned för deras fötter, der han låg
död, den vackra fågeln.
— Två så vackra vingar, sade reskamraten, så hvita och
stora som de, hvilka den här fågeln har, äro pengar värda;
dem vill jag taga med mig. Som du ser, var det bra, att
jag fick en sabel. Och så högg han med ett enda hugg af
den döda svanens båda vingar, som han ville behålla.
De fardades nu många, många mil fram öfver bergen, till
dess de slutligen sågo framför sig en stor stad med öfver
hundra torn, hvilka blänkte som silfver i solskenet, och midt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
