Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Reskamraten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Prinsessan berättade nu, att Johannes hade gissat rätt
äfven den andra gången; om han gjorde det samma i morgon,
så hade han vunnit spelet, och hon skulle aldrig mera kunna
komma ut till honom i berget eller göra sådana trollkonster
som förr; till följd deraf var hon helt sorgsen.
— Han skall inte kunna gissa rätt, sade trollet; jag skall
nog hitta på något, som han aldrig tänkt på, eller också är
han en större trollkarl än jag sjelf. Men nu skola vi vara
muntra och glada!
Och dermed tog trollet prinsessan i båda händerna, och de
dansade om med alla de små tomtarne och lyktgubbarne, som
voro i rummet; de röda spindlarna sprungo lika muntert upp
och ned för väggarna, och det såg ut som om eldblommorna
gnistrat. Ugglan slog på trumma, syrsorna pepo, och de
svarta gräshopporna spelade mungiga. Det var en lustig bal!
Då de nu hade dansat tillräckligt länge, måste prinsessan
hem, ty annars kunde man sakna henne på slottet; trollet
sade, att det skulle följa med, så kunde de ännu en stund få
vara tillsammans.
De flögo nu framåt i det svåra ovädret, och reskamraten
slet ut sina tre ris på deras ryggar; aldrig hade trollet varit
ute i ett sådant hagel. Utanför slottet tog det farväl af
prinsessan och hviskade i det samma till henne: Tänk på
mitt hufvud! Men reskamraten hörde det nog, och i samma
ögonblick som prinsessan kilade in genom fönstret i sin
sängkammare och trollet skulle vända om igen, grep han det i
det långa, svarta skägget och högg med sabeln af dess otäcka
trollhufvud jemt med axlarna, innan trollet sjelft visste ordet
af; kroppen kastade han ut i sjön åt fiskarna, men
hufvudet doppade han endast ned i vattnet, knöt sedan in det i
sin silkesnäsduk, tog det med sig hem till värdshuset och
lade sig att sofva.
Den följande morgonen gaf han Johannes näsduken, men
sade, att han ej finge lösa upp den, innan prinsessan frågade,
hvad det var, som hon hade tänkt på.
Det var så många menniskor i den stora salen på slottet,
att de stodo packade in på hvarandra, alldeles som rädisor,
som äro hopbundna i en knippa. Rådet satt i sina stolar
med de mjuka hufvudkuddarna, och gamle kungen hade nya
kläder på sig; guldkronan och spiran voro polerade, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
