Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
solen, som såg ut som en purpurblomma, från hvars kalk allt
ljuset utströmmade.
Hvar och en af de små prinsessorna hade sitt eget lilla land
i trädgården, der hon kunde gräfva och plantera bäst hon
ville; den ena gaf sin blomstersäng skapnad af en hvalfisk,
den andra tyckte mera om, att hennes liknade en liten
sjöjungfru; men den yngsta gjorde sin alldeles rund som solen
och hade endast blommor, som lyste röda som denna. Hon
var ett underligt barn, stilla och tankfull, och när de
andra systrarna prydde sina små trädgårdar med de
sällsammaste saker, som de hade fått från strandade fartyg, ville hon,
utom de rosenröda blommorna, som liknade solen högt der
uppe, endast ha en präktig marmorstod, föreställande en vacker
gosse och huggen ur den hvita, klara stenen samt genom strandning
nedkommen på hafsbottnen. Vid denna stod planterade hon en
rosenröd tårpil, och den växte präktigt och hängde med sina
friska grenar öfver den ned mot den blå sandbottnen, der skuggan
visade sig violett och var i rörelse liksom grenarna; det såg
ut, som om krona och rötter lekt, att de ville kyssa hvarandra.
Hon kände ingen större glädje än att höra talas om
menniskorna der ofvan; den gamla farmodern måste berätta allt
hvad hon visste om skepp och städer, menniskor och djur, och
i synnerhet föreföll det henne så underbart vackert, att uppe
på jorden blommorna doftade, hvilket de icke gjorde på
hafsbottnen, och att skogarna voro gröna samt att de fiskar, som
der syntes bland grenarna, kunde sjunga så högt och vackert,
att det var en riktig lust och fröjd. Det var de små fåglarna,
som farmodern kallade fiskar, ty annars skulle de ej ha förstått
henne, efter som de icke hade sett någon fågel.
— Då I fylt edra femton år, sade farmodern, skolen I få
lof att dyka upp ur hafvet, sitta i månskenet på klipporna
och se de stora fartyg, som segla förbi, och skogar och städer
skolen I äfven få se.
Året derpå var den ena af systrarna femton år, men de
andra — ja, den ena var ett år yngre än den andra, och den
yngsta af dem hade således ännu hela fem år qvar, innan hon
fick komma upp från hafsbottnen och se, huru det såg ut hos
oss. Men den ena lofvade den andra att berätta, hvad hon
hade sett och funnit vackrast den första dagen; ty deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
