Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. Den lilla sjöjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp mellan vågorna samt kom slutligen fram till den unge
prinsen, som nästan icke orkade simma längre i den svallande
sjön; hans armar och ben började blifva matta, de vackra
ögonen slöto sig, och han skulle ha dött, om icke den lilla
sjöjungfrun hade kommit honom till hjelp. Hon höll hans
hufvud uppe öfver vattnet och lät derefter vågorna drifva
honom och henne, hvart de behagade.
Om morgonen var ovädret förbi; af skeppet syntes icke ett
spån; solen steg så röd och glänsande upp ur vattnet, och
det var som om prinsens kinder fått lif dervid, men hans ögon
förblefvo slutna. Sjöjungfrun kysste hans höga, vackra panna
och strök hans våta hår tillbaka: hon tyckte, att han liknade
marmorstoden der nere i hennes lilla trädgård, och hon kysste
honom åter och önskade, att han måtte få lefva.
Nu såg hon framför sig fasta landet: höga, blå berg, på
hvilkas toppar den hvita snön lyste, som om det varit svanar,
som legat der; nere vid kusten stodo vackra, gröna skogar,
och midt framför låg en kyrka eller ett kloster, hon visste
icke rätt hvilketdera, men en bygnad var det. Citron- och
apelsinträd växte der i trädgården, och framför porten stodo
höga palmer. Hafvet bildade här en liten vik, som var
alldeles lugn och stilla, men mycket djup, ända fram till
klippan, der den hvita, fina sanden var uppspolad; hit sam hon
med den vackre prinsen och lade honom på sanden, men
lagade så, att hufvudet låg högt i det varma solskenet.
Nu ringde klockorna i den stora, hvita bygnaden, och många
unga flickor kommo gående genom trädgården. Då sam den lilla
sjöjungfrun längre ut bakom några höga stenar, som reste sig
upp ur vattnet, lade hafsskum på sitt hår och sitt bröst, så
att ingen kunde se hennes lilla ansigte, och gaf så akt på,
hvilken skulle komma till den stackars prinsen.
Det dröjde icke länge, förr än en ung flicka kom dit; hon
tycktes blifva helt förskräckt, men endast för ett ögonblick;
hon sprang strax efter folk, och sjöjungfrun såg, att prinsen
kom till lif och att han log mot alla omkring honom; men
ut till henne log han icke; han visste ju icke heller, att
hon hade räddat honom. Hon kände sig så bedröfvad, att
hon, då han fördes in i den stora bygnaden, sorgset dykte ned
i hafvet och begaf sig hem till sin faders slott.
Hon hade alltid varit tyst och tankfull, men nu blef hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
