Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Lyckans galoscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att brandvaktens själ skulle förstå det, och dock gjorde
hon det.
Brandvaktens själ förstod mycket väl månfolkets språk; de
disputerade om vår jord och tviflade på, att den kunde vara
bebodd; luften måste der vara för tjock, för att någon
förnuftig månvarelse skulle kunna lefva i den. De ansågo, att
endast månen hade lefvande varelser; han var det egentliga klotet,
der de gamla klotfolken bodde.
Men vi begifva oss tillbaka ned till Östergade och se der efter,
huru det står till med brandvaktens kropp.
Liflös satt den på trappan; morgonstjernan hade fallit ur
dess hand, och ögonen sågo upp mot månen efter den ärliga
själen, som vandrade omkring der uppe.
— Hvad är klockan, väktare? frågade en förbigående, men
den som icke svarade, det var brandvakten; då knäpte han
honom helt sakta på näsan, och då förlorade han balansen;
kroppen låg der rak lång; karlen var ju död. En stor
förskräckelse kom nu öfver den, som hade knäpt honom;
brandvakten var död, och död förblef han; det anmäldes och
det omtalades, och på morgonen bar man kroppen ut till
hospitalet.
Det kunde nu ha blifvit ett ganska artigt spratt för själen,
i fall hon kommit tillbaka och enligt all sannolikhet sökt
kroppen på Östergade, men icke funnit den der; sannolikt skulle
hon väl då först skyndat upp i poliskammaren och derefter
till adresskontoret, för att få den efterlyst bland borttappade
saker, och slutligen ut till hospitalet; men vi kunna trösta
oss med, att själen är klokast, när hon är på egen hand;
kroppen gör henne bara dum.
Som sagdt, brandvaktens kropp kom till hospitalet, fördes
der in i rengöringsrummet, och det första man här gjorde,
var naturligtvis att taga af galoscherna, och då måste själen
tillbaka; hon tog genast raka vägen till kroppen, och med
ens kom det lif i mannen. Han försäkrade, att det hade varit
den förskräckligaste natten i hans lif; icke för en hel krona
ville han ännu en gång upplefva något sådant; men nu var det
ju öfverståndet.
Samma dag blef han åter utskrifven; men galoscherna
stannade qvar på hospitalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
