Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Lyckans galoscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skrifva sådana der gråtmilda verser som de andra!... Det är
en riktig vårdag för en poet! Luften är så ovanligt klar,
skyarna äro så vackra, och grönskan doftar så skönt! Ja, på
många år har jag inte känt det så som i detta ögonblick!
Vi märka redan, att han blifvit poet; synbart var det väl
icke, ty det är en enfaldig föreställning att tänka sig en poet
annorlunda än andra menniskor; det kan bland dessa finnas
vida mera poetiska naturer, än mången stor, erkänd skald
är; skilnaden är endast den, att skalden har ett bättre
andligt minne; han kan hålla fast ideen och känslan, till dess
de klart och tydligt trädt fram i ordet; men det kunna icke
de andra. Men att öfvergå från en hvardagsnatur till en
begåfvad är alltid en öfvergång, och denna hade notarien nu gjort.
— Den härliga doften, sade han; hvad den påminner mig
om violerna hos tant Lona! Ja, det var då jag var en liten
gosse. Herre Gud, det har jag inte på bra länge tänkt på!
Den goda, gamla flickan! Hon bodde der borta bakom Börsen.
Alltid hade hon en qvist eller ett par gröna skott i vatten,
om vintern än var aldrig så sträng. Violerna doftade, medan
jag lade de uppvärmda kopparslantarna på den frusna rutan
och gjorde tittgluggar. Det var ett artigt perspektiv.
Utanför i kanalen lågo fartygen infrusna, öfvergifna af allt
sjöfolket, och en kraxande kråka utgjorde då hela besättningen.
Men vid första vårfläkt blef der lif och rörelse; under sång
och hurrarop sågade man sönder isen, fartygen tjärades och
tacklades, och så bar det af med dem till främmande land.
Jag har stannat hemma och måste alltid stanna hemma,
alltid sitta i poliskammaren och se andra taga ut pass för att
resa utomlands — det är min lott. Ack ja! suckade han djupt,
men afbröt sig i det samma plötsligt. — Herre Gud, hvad går
då åt mig? Så har jag aldrig förr tänkt eller känt. Det måste
vara vårluften; det är både ängsligt och behagligt. Han tog
upp sina papper ur fickan. Dessa gifva mig annat att tänka
på, sade han och lät ögonen glida öfver det första bladet.
»Fru Sigbrit, originaltragedi i fem akter», läste han. Hvad
vill det här säga? Det är ju min egen handstil. Har jag skrifvit
den här tragedien? »Intrigen på Volden eller store
bededag, vådevill.» Men hvar har jag väl fått den ifrån?
Man måste visst ha stoppat den i min ficka. Se här är äfven ett
bref! Ja, det var från teaterdirektionen; pjeserna kunde icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
