Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Lyckans galoscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att jag drömmer! Men så tokigt har jag då aldrig drömt förr!
Och han flög upp i de gröna grenarna och sjöng; men det
var icke poesi i sången, ty skaldenaturen var borta;
galoscherna kunde, liksom en hvar, som gör något ordentligt,
endast göra en sak i sönder. Han ville blifva poet, och det
blef han; nu ville han bli en liten fågel; men då han blef
en sådan, upphörde den förra egendomligheten.
— Det är lustigt nog, tänkte han. Om dagen sitter jag i
poliskammaren bland de mest allvarliga afhandlingar, och
om natten kan jag drömma, att jag flyger som lärka i
Frederiksbergs park. Det skulle min själ kunna skrifvas en hel
folkkomedi härom!
Nu flög han ned i gräset, vände hufvudet åt alla sidor och
slog med näbben mot de smidiga grässtråna, hvilka i
förhållande till hans nu varande storlek syntes honom stora som
Nordafrikas palmgrenar.
Detta räckte endast ett ögonblick, och så blef det kolsvart
natt omkring honom; ett, såsom han tyckte, ofantligt föremål
kastades öfver honom: det var en stor kaskett, som en gosse
från Nyboder kastade öfver fågeln; en hand stacks in och
grep notarien om rygg och vingar, så att han pep. I första
förskräckelsen ropade han högt: Din oförskämda pojkvalp!
Jag är notarie i poliskammaren! Men det lät för gossens
öron som ett pipipi! och han slog till fågeln på näbben och
gick sin väg med honom.
I alleen mötte han två skolgossar af den bildade klassen,
det vill säga såsom menniskor betraktade; i andligt afseende
voro de i skolans nedersta klass; de köpte fågeln för några
slantar, och sålunda kom notarien till Kjöbenhavn, hem till
en familj vid Gothersgade.
— Det är väl att jag drömmer, sade notarien; annars blefve
jag min själ ond. Först var jag poet och nu en lärka! Ja,
det var väl skaldenaturen, som kom mig att öfvergå i det lilla
djuret. Det är dock en ömklig tillvaro, i synnerhet då man
råkar i händerna på några pojkar. Jag skulle gerna vilja
veta, huru det här kommer att slutas.
Gossarne förde honom in i ett mycket elegant rum; en fet,
leende fru tog emot dem; men hon var alls icke nöjd med
att den simpla fältfågeln, såsom hon kallade lärkan, kom med
in; för i dag skulle det dock få gå, och de kunde få sätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
