Sagor och berättelser / Del 1 / 137 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. De vilda svanarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Just som solen sjönk under vattnet, föll plötsligt
svanhamnen, och der stodo elfva vackra prinsar, Elisas bröder. Hon
uppgaf ett högt skri; ty ehuru de hade förändrats mycket,
visste hon dock, att det var de, kände, att det måste vara
de; och hon kastade sig i deras armar, kallade dem vid namn,
och de blefvo så glada och lyckliga, då de sågo och kände
igen sin lilla syster, som nu var så stor och vacker. De
skrattade och gräto, och snart hade de berättat hvarandra, huru
elak deras styfmor varit mot dem alla.

Och hon klappade hans hvita vingar.

— Vi bröder, sade den äldste, flyga som vilda svanar, så länge
solen står på himmeln; då hon gått ned, återfå vi vår menskliga
gestalt; derför måste vi alltid vid solnedgången se till, att vi ha
fäste för foten, ty om vi då flyga uppe bland molnen, måste vi
såsom menniskor störta ned i djupet. Vi bo
icke här; på andra sidan hafvet ligger ett lika skönt land
som detta; men vägen dit är lång, vi måste öfver det stora
hafvet, och det fins ingen ö på vår väg, der vi kunna hvila
öfver natten; endast en liten enstaka klippa reser sig upp
midt der ute i hafvet. Den är inte större, än att vi sida
vid sida kunna hvila på den, och om sjön går starkt, stänker
vattnet högt öfver oss; men vi tacka likväl Gud för den. Der
hvila vi öfver natten i vår menskliga gestalt, och utan denna
klippa skulle vi aldrig kunna besöka vårt kära fädernesland, ty
två af årets längsta dagar behöfva vi till vår flygt. Endast
en gång om året är det oss förunnadt att besöka vårt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>