Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. De vilda svanarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Dina bröder kunna räddas, sade hon; men har du mod
och ihärdighet? Visserligen är hafvet mjukare än dina fina
händer och ombildar likväl de hårda stenarna; men det
känner icke den smärta, dina fingrar skola känna; det har ej
något hjerta och lider inte den ångest och det qval, som du
måste utstå. Ser du den här brännäslan, som jag håller i
handen? Af detta slag växa många rundt omkring grottan,
der du sofver; endast de, som växa der, och de, som skjuta fram
på kyrkogårdens grafvar, äro användbara, kom i håg det! Dessa
måste du plocka, ehuru de skola bränna ditt skinn till blåsor;
bråka näslorna med dina fötter, så får du lin; detta skall
du spinna och af garnet sticka elfva pansarskjortor med långa
ärmar; kasta dessa öfver de elfva vilda svanarna, så är
förtrollningen löst. Men kom väl i håg, att ifrån det ögonblick,
då du börjar detta arbete och ända till dess det är
fullbordadt, får du inte tala, äfven om år skulle förflyta under tiden;
det första ord, du yttrar, tränger som en dödande dolk in i
dina bröders hjertan; på din tunga beror deras lif. Kom i håg
allt detta!
Och hon vidrörde i det samma hennes hand med näslan;
den var som en brännande eld, och Elisa vaknade dervid. Det
var ljusa dagen, och strax invid, der hon hade sofvit, låg
en näsla, lik den hon hade sett i drömmen. Då föll hon på
sina knän, tackade Gud och gick ut ur grottan för att börja
sitt arbete.
Med de fina händerna fattade hon uti de otäcka näslorna,
som voro som eld; stora blåsor brände de på hennes händer
och armar; men gerna ville hon lida detta för att kunna rädda
sina kära bröder. Hon bråkade hvar enda näsla med sina
nakna fötter och spann det gröna linet.
Då solen gått ned, kommo bröderne, och de blefvo
förskräckta, då de funno henne så tyst; de trodde, att det var en
ny trolldom af den elaka styfmodern; men då de sågo hennes
händer, begrepo de, hvad hon gjorde för deras skull, och den
yngste brodern grät, och der hans tårar föllo, der kände hon
ingen smärta, och der försvunno de brännande blåsorna.
Natten tillbragte hon med sitt arbete, ty hon hade ingen ro,
förr än hon räddat de kära bröderne; hela den följande dagen,
medan svanarna voro borta, satt hon i sin ensamhet; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
