Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. De vilda svanarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring henne, och så fördes hon genom doftande trädgårdar
in i präktiga salar; men icke ett leende gick öfver hennes
läppar eller lyste fram i hennes ögon; sorgen stod der som
evigt arf och eget. Nu öppnade kungen en liten kammare
strax invid, der hon skulle sofva; den var prydd med kostbara
gröna mattor och liknade helt och hållet grottan, i hvilken hon
hade varit; på golfvet låg den linbundt, hon hade häcklat af
näslorna, och i taket hängde pansarskjortan, som var
färdigstickad; allt detta hade en af jägarne tagit med sig såsom
ett kuriosum.
— Här kan du drömma dig tillbaka i ditt forna hem, sade
kungen. Här är det arbete, som der syselsatte dig; nu, midt i
all din prakt, skall det roa dig att tänka tillbaka på den tiden.
Då Elisa såg detta, som låg hennes hjerta så nära, spelade
ett leende kring hennes mun, och blodet vände tillbaka till
kinderna; hon tänkte på sina bröders räddning och kysste
kungens hand, och han tryckte henne till sitt hjerta och lät alla
kyrkklockorna förkunna bröllopsfest. Den vackra, stumma
flickan från skogen var landets drottning.
Då hviskade erkebiskopen onda ord i kungens öra; men
dessa trängde icke in i hans hjerta: bröllopet skulle stå;
erkebiskopen måste sjelf sätta kronan på hennes hufvud, och han
tryckte af elakhet den trånga ringen hårdt ned öfver pannan,
så att det gjorde ondt. Det låg dock en tyngre ring kring
hennes hjerta — sorgen öfver hennes bröder — och hon kände
icke den kroppsliga smärtan. Hennes mun var stum: ett enda
ord skulle ju kosta hennes bröder lifvet; men i hennes ögon
låg en djup kärlek till den gode, vackre kungen, som gjorde
allt för att glädja henne. Med hvar dag blef hennes hjerta
honom mera tillgifvet. Ack, om hon bara hade vågat anförtro
sig åt honom och meddela honom sina qval! Men stum måste
hon vara; stum måste hon fullborda sitt verk. Derför smög hon
sig om natten från hans sida och gick in i den lilla
lönkammaren, som var prydd liksom grottan, och der stickade hon den
ena pansarskjortan efter den andra färdig; men då hon började
med den sjunde, hade hon icke mera lin.
På kyrkogården visste hon att de näslor växte, som hon
skulle begagna; men sjelf måste hon plocka dem, och huru
skulle hon komma dit ut?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
