Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Paradisets lustgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de stora kardborrarna, som här prålade som påfågelns vackra
stjert. Lejonet och tigern sprungo som smidiga kattor mellan
de gröna häckarna, hvilka doftade som olivträdets blommor, och
lejonet och tigern voro tama; den vilda skogsdufvan, glänsande
som den skönaste perla, slog med sina vingar lejonet på
manen, och antilopen, som annars är så skygg, stod och nickade
med hufvudet, som om äfven han ville leka med.
Nu kom paradisets fe; hennes kläder strålade som solen, och
hennes ansigte var mildt som en glad moders, då hon känner
sig riktigt lycklig öfver sitt barn. Hon var så ung och skön,
och de vackraste flickor, med hvar sin lysande stjerna i
håret, följde efter henne.
Östanvinden gaf henne det skrifna bladet från fågel Fenix,
och hennes ögon strålade af glädje; hon tog prinsen vid
handen och förde honom in i sitt slott, der väggarna hade färger
som det präktigaste tulpanblad, hållet emot solen; sjelfva taket
var en enda stor strålande blomma, och ju mera man såg upp
i henne, desto djupare syntes hennes kalk. Prinsen trädde
fram till fönstret och såg genom en af rutorna; då såg
han kunskapens träd med ormen, och Adam och Eva stodo
strax invid.
— Ha de inte blifvit utdrifna? frågade han, och feen log
och förklarade för honom, att sålunda hade tiden på hvarje
ruta inbränt sin bild, men icke på samma sätt, som man
vanligen ser den; nej, det var lif deri, trädens blad rörde sig och
menniskorna kommo och gingo som bilderna i en spegel. Och
han såg genom en annan ruta, och der var Jakobs dröm, der
stegen gick ända upp i himmeln, och englarne med stora
vingar sväfvade upp och ned. Ja, allt, som hade skett i denna
verlden, lefde och rörde sig i glasrutorna; så konstfulla
målningar kunde endast tiden bränna in.
Feen log och förde honom in i en stor och hög sal; dess
väggar liknade genomskinliga taflor med det ena ansigtet
vackrare än det andra; det var millioner lyckliga, som logo och sjöngo,
så att det flöt tillsammans i en enda melodi; de allra öfversta
voro så små, att de sågo mindre ut än den minsta rosenknopp,
då den tecknas som en prick på papperet. Och midt i salen
stod ett stort träd med hängande, yppiga grenar; gyllene
äplen, stora och små, hängde som apelsiner mellan de gröna
bladen. Det var kunskapens träd, af hvars frukt Adam och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
