Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Rosenalfen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela dagen roade han sig i det varma solskenet, flög från
blomma till blomma, dansade på den flygande fjärilns
vingar och mätte, huru många steg han måste gå för att vandra
igenom alla de vägar och stigar, som funnos på ett enda
lindblad. Det var hvad vi kalla ådrorna i bladet, som han ansåg
för vägar och stigar; ja, det var då riktigt eviga vägar för
honom. Innan han slutat, gick solen ned; han hade också
börjat så sent.
Det blef så kallt, daggen föll och vinden blåste; nu var
det allt bäst att bege sig
hem; han skyndade sig
allt hvad han kunde; men
rosen hade slutit sig,
han kunde icke komma
in — icke en enda ros
stod öppen. Den stackars
lille alfen blef så
förskräckt; han hade aldrig
förr varit ute på natten,
alltid sofvit så sött
bakom de lugna
rosenbladen, ack, det skulle visst
bli hans död!
I andra ändan af
trädgården visste han att det
var en löfsal med vackra
kaprifolier, och
blommorna sågo ut som stora,
målade horn; i en af
dessa ville han stiga ned
och sofva till morgonen.
Han flög dit. Tyst! det var två menniskor der inne, en
ung, vacker man och den fagraste tärna; de sutto vid
hvarandras sida och önskade, att de aldrig i evighet måtte skiljas
åt; de höllo så mycket af hvarandra, långt mera än det bästa
barn kan hålla af sin mor och far.
 |
| Vi måste dock skiljas! |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
