Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 24. Engeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Den här taga vi med oss, sade engeln; jag skall
berätta dig dess historia, medan vi flyga.
Och så flögo de, och engeln berättade:
— Der nere vid den smala gatan, i den der låga källaren,
bodde en fattig, sjuk gosse; han hade, allt ifrån det han var helt
liten, ständigt varit sängliggande; när han var som allra raskast,
kunde han på kryckor gå ett par gånger fram och tillbaka i den
lilla kammaren, det var alltsammans. Några dagar under
sommarn föllo solstrålarna en half timmes tid in i källarförstugan,
och när då den lille gossen satt der och lät den varma solen
skina på sig och såg det röda blodet genom sina späda
fingrar, som han höll framför ögonen, så hette det: Ja, i dag
har han varit ute! — Han kände skogen i dess fagra
vårgrönska endast derigenom, att grannens son förde till honom
den första bokqvisten, och denna höll han öfver sitt hufvud
och drömde sig då vara under bokarna, der solen sken och
fåglarna sjöngo. En vårdag kom grannens son till honom
äfven med ängsblommor, och bland dem var händelsevis en med
rot; derför sattes den i en blomkruka och stäldes i fönstret
strax invid sängen. Och blomman var planterad af en
lycklig hand; hon växte, sköt nya skott och bar hvarje år sina
blommor. Hon blef den sjuke gossens vackraste trädgård, hans
lilla skatt på denna jord; han vattnade och skötte henne och
lagade, att hon fick hvarje solstråle, ända till den sista, som
föll in genom det låga fönstret; och blomman sjelf växte in
i hans drömmar, ty för honom blommade hon, spred sin doft
och gladde ögat; mot henne vände han sig i döden, då vår
herre kallade honom. — Ett år har han nu varit hos Gud,
ett år har blomman stått glömd i fönstret, vissnat och derför
vid flyttningen blifvit utkastad bland soporna på gatan. Och
det är den blomman, den fattiga, vissna blomman, som vi
tagit med i buketten, ty den blomman har skänkt större glädje
än den präktigaste blomma i en drottnings trädgård.
— Men hur vet du allt detta? frågade barnet, som engeln
bar upp till himmeln.
— Jag vet det, sade engeln. Jag var ju sjelf den der
sjuke lille gossen, som gick på kryckor! Min blomma känner
jag nog igen.
Och barnet öppnade sina ögon helt och hållet och såg in i
engelns vackra, glada anlete, och i samma ögonblick voro de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
