Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27. Den fula ankungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Se, så går det till i verlden! sade ankmodern och
slickade sig om näbben, ty äfven hon hade gerna velat ha
ålhufvudet. Rören nu på benen! sade hon. Sen till att I rappen
er och nigen med halsen för den gamla ankan der borta! Hon
är den förnämaste af alla här. Hon är af spanskt blod,
derför är hon så tjock, och som I sen, så har hon en röd klut
om benet. Det är någonting utomordentligt vackert och den
största utmärkelse någon anka kan få; det betyder, att man
inte vill bli af med henne och att hon skall igenkännas af
både djur och menniskor. — Rappen er! Inte i hop med benen!
En väl uppfostrad ankunge sätter ut benen långt ifrån
hvarandra, liksom far och mor. Se så, nigen nu med halsen och
sägen rapp!
Och det gjorde de; men de andra ankorna rundt omkring
sågo på dem och sade helt högt: Se så, nu skola vi få det
der följet till! Liksom om vi inte redan vore tillräckligt
många! Och fy, så den der ena ungen ser ut! Honom vilja
vi inte tåla. — Och strax flög en anka fram och bet honom
i nacken.
— Låt honom vara! sade modern. Han gör ju ingen något
för när!
— Ja, men han är för stor och ovanlig, sade ankan, som
hade bitit honom, och derför skall han näpsas.
— Det är vackra barn mor har, sade den gamla ankan
med kluten om benet. Allesammans vackra, så när som på
den der ena; den har inte lyckats. Jag ville önska, att hon
kunde göra om den igen.
— Det går inte för sig, ers nåd! sade ankmodern. Han
är inte vacker, men han är en innerligt god varelse och
simmar lika vackert som någon af de andra, ja, jag vågar säga
ändå litet bättre. Jag tänker, att han växer till sig eller att
han med tiden blir litet mindre. Han har legat för länge i
ägget, och derför har han inte fått den rätta skapnaden. Och
så plockade hon honom i nacken och hyfsade upp honom. Han
är dessutom en ankbonde, sade hon, och då betyder det inte
så mycket. Jag tror, att han får goda krafter; han slår sig
nog igenom.
— De andra ungarna äro söta, sade den gamla ankan. Låtsa
nu, som ni vore hemma här, och om ni hittar ett ålhufvud, så
kan ni bära det till mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
