Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kråkor flögo ut ur de öppna hålen, och de stora doggarna,
af hvilka hvar och en såg ut att kunna sluka en menniska,
hoppade högt i vädret, men skälde icke, ty det var förbjudet.
I den stora, gamla, sotiga salen brann midt på stengolfvet
en stor eld; röken drog fram under taket och måste sjelf leta
sig väg ut; i en stor bryggkittel kokades soppa, och både
harar och kaniner vändes på spett.
— Du skall sofva i natt med mig här hos alla mina
smådjur, sade röfvarflickan. De fingo att äta och dricka och
gingo derefter bort till ett hörn, der det låg halm och täcken.
Ofvanför sutto på läkter och pinnar nära hundra dufvor, som
alla tycktes sofva, men dock vände litet på sig, då de små
flickorna kommo.
— De äro allesammans mina, sade den lilla röfvarflickan
och grep hastigt tag i en af de närmaste, höll henne vid
benen och skakade henne, så att hon slog med vingarna.
Kyss henne! ropade hon och slog Gerda i ansigtet med henne.
Der sitta skogskanaljerna! fortfor hon och pekade bakom en
hop spjelor, som voro slagna för ett hål högt uppe i muren.
Det är skogskanaljer, de der två; de flyga genast sin kos, om
man inte har dem riktigt instängda; och här står min gamla
käraste bä! och dervid ryckte hon i ena hornet på en ren, som
hade en blank kopparring om halsen och var bunden. Honom
måste vi också hålla i klafve, annars springer äfven han ifrån
oss. Hvar eviga afton kittlar jag honom på halsen med min
hvassa knif, och det är han så rädd för! Och den lilla flickan
drog en lång knif ut ur en springa i muren och lät den glida
öfver renens hals; det stackars djuret slog bakut med benen,
och röfvarflickan skrattade och drog derefter Gerda med sig
ned i sängen.
— Ämnar du ha knifven hos dig, medan du sofver? frågade
Gerda och såg litet förskräckt på den.
— Jag sofver alltid med knif, sade den lilla röfvarflickan.
Man vet aldrig, hvad som kan hända. Men berätta mig nu
om igen, hvad du förut berättade om lille Kay och hvarför
du gått ut i vida verlden!
Och Gerda berättade om igen från början, och skogsdufvorna
kuttrade der uppe i buren, men de andra dufvorna sofvo.
Den lilla röfvarflickan lade sin arm om Gerdas hals, höll
knifven i den andra handen och sof, så att man kunde höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
