Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och Gerda sträckte ut händerna med de stora belgvantarna
mot röfvarflickan och sade farväl, och så ilade renen bort
öfver buskar och stubbar genom den stora skogen, öfver mossar
och stepper, allt hvad han orkade. Vargarna tjöto, och
korparna skreko. Futt! futt! sade det på himmeln. Det var
som om den nyst rödt.
— Det är mina gamla norrsken, sade renen. Se, så de lysa!
Och så sprang han ännu hastigare framåt, natt och dag;
bröden uppåtos och skinkan med, och så voro de i Lappland.
Sjette berättelsen.
Lappgumman och finngumman.
De stannade vid ett litet hus; det var så eländigt; taket
gick ända ned till marken, och dörren var så låg, att
familjen måste
krypa på magen,
då den ville ut
eller in. Här var
ingen hemma
utom en
gammal lappgumma, som stod
och stekte fisk
vid en
tranlampa; och renen
berättade hela
Gerdas historia,
men först sin
egen, ty han
tyckte, att
denna var mycket
vigtigare, och
Gerda var så
medtagen af
kölden, att hon ej kunde tala.
 |
| I måsten öfver hundra mil in i Finmarken. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
