Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den bästa delen af verlden; men det kommer sig deraf, att
han fått en glasbit i hjertat och en liten glasskärfva i ögat;
dessa måste först ut, annars blir han aldrig menniska igen,
och snödrottningen kommer att behålla väldet öfver honom.
— Men kan du inte ge lilla Gerda in något, så att hon
kan få makt öfver alltsammans?
— Jag kan inte ge henne större makt, än hon redan har.
Ser du inte, hur stor den är? Ser du inte, huru menniskor
och djur måste tjena henne, huru hon på sina nakna fötter
kommit så väl fram i verlden? Hon bör inte af oss få veta
sin makt; den ligger i hennes hjerta, den ligger deri, att hon
är ett sött, oskyldigt barn. Kan hon inte sjelf komma in till
snödrottningen och få glasskärfvorna ut ur lille Kay, så kunna
vi inte hjelpa. Två mil härifrån börjar snödrottningens
trädgård; dit kan du bära den lilla flickan; sätt af henne vid den
stora busken, som står med röda bär i snön; håll inte något
långt prat och skynda dig tillbaka hit! Och så lyfte
finngumman lilla Gerda upp på renen, som sprang allt hvad han
orkade.
— Ack, jag fick inte mina stöflar, jag fick inte mina
belgvantar! ropade lilla Gerda; detta märkte hon i den bitande
kölden, men renen vågade icke stanna; han sprang, till dess
han kom till den stora busken med de röda bären. Der satte
han af Gerda, kysste henne på munnen, och stora, blanka
tårar tillrade ned öfver djurets kinder, och så sprang det, allt
hvad det orkade, tillbaka igen. Der stod den stackars Gerda
utan skodon, utan vantar midt i den förfärliga, iskalla
Finmarken.
Hon sprang framåt så fort hon kunde; då kom ett helt
regemente snöflingor; men de föllo icke ned från himmeln,
som var alldeles klar och lyste af norrsken; snöflingorna sprungo
längs efter marken, och ju närmare de kommo, desto större
blefvo de. Gerda erinrade sig ganska väl, huru stora och
konstiga de hade sett ut, då hon såg snöflingorna genom
solglaset, men här voro de verkligen bra mycket större och
förfärligare: de voro lefvande — de voro snödrottningens
förposter; de hade de underligaste gestalter; några sågo ut som
stora, ohyggliga piggsvin, andra som hela knutar af ormar, som
stucko fram hufvudena, och andra som små, tjocka björnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
