Sagor och berättelser / Del 1 / 310 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Klockan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sjöng sin aftonpsalm och sade: Aldrig finner jag hvad jag
söker! Nu går solen ned, nu kommer natten, den mörka natten;
ännu en gång kan jag dock kanske få se den runda, röda
solen, innan hon helt och hållet sjunker ned bakom jorden;
jag skall stiga upp på klipporna der borta; de resa sig i
jemnhöjd med de största träden.

Och öfver dem klang den osynliga, heliga klockan.

Och han grep i rankor och rötter och klättrade uppför de
våta klipporna, der vattenormarna slingrade sig och der paddan
liksom skälde på honom; — men upp kom han, innan solen
ännu var alldeles nere, sedd från denna höjd. O, hvilken
prakt! Hafvet, det stora, härliga hafvet, som vältade sina
långa vågor mot kusten, utbredde sig framför honom, och
solen stod som ett stort, glänsande altare der ute, der haf och
himmel möttes; allt smälte tillsammans i glödande färger,
skogen sjöng och hafvet sjöng, och hans hjerta sjöng med. Hela
naturen var en stor, helig kyrka, der träd och sväfvande moln
voro pelarna, blommor och gräs den väfda sammetsduken,
himmeln sjelf den stora kupolen. Der uppe slocknade de röda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>