Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 34. Elfkullen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon var dotter till klintkungen på Möen. Han tog sin hustru
på krita, som man säger. Ack, hvad jag längtar efter den
norske trollgubben! Pojkarne, säger man, skola vara ena
oförskämda och öfvermodiga ungdomar; men man kan ju göra
äfven dem orätt, och de bli nog bra med åren. Låt mig se att
I sätten skick på dem!
— Och när komma de? frågade den ena dottern.
— Det beror på väder och vind, sade elfkungen. De resa
ekonomiskt. De komma hit ned med skeppslägenhet. Jag
ville, att de skulle fara öfver Sverige, men gubben lutar ännu
inte åt det, hållet. Han följer inte med tiden, och det tycker
jag inte om.
I det samma kommo två lyktgubbar hoppande, den ene
hastigare än den andre, och derför kom den ene först.
— De komma! de komma! ropade de.
— Gif mig min krona och låt mig stå i månskenet! sade
elfkungen.
Döttrarna lyfte på långsjalarna och nego ända till marken.
Der stod trollgubben från Dovre med krona af härdade
istappar och polerade grankottar, för öfrigt hade han
björnskinnspels och ludna stöflar; sönerne deremot gingo barhalsade
och utan hängslen, ty de voro kraftmän.
— Är det här en kulle? frågade den minste af pojkarne
och pekade på elfkullen. Der uppe i Norge kalla vi det
ett hål.
— Gossar, sade gubben, hål går inåt, kulle går uppåt. Han
I inte ögon i hufvudet?
Det enda, som förvånade dem här nere, sade de, var, att
de så med samma kunde förstå språket.
— Skepen er nu inte! sade gubben; man skulle kunna tro,
att I inte ären riktigt hyflade.
Och så gingo de in i elfkullen, der det verkligen var fint
sällskap, och det samladt i en sådan hast, att man kunnat tro
det vara hopblåst, och nätt och prydligt var det inrättadt
åt en hvar. Hafsfolket satt till bords i stora vattenkar; de
sade, att det var alldeles som om de vore hemma. Alla
iakttogo de bordskick, utom de två små norska trollen; de lade
upp benen på bordet, men de trodde nu, att allting klädde dem.
— Fötterna ur fatet! sade det gamla trollet, och så lydde
de, men de gjorde det dock icke genast. Sin qvinliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
