Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 37. Herdinnan och sotaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ack, om vi väl vore nere från bordet! sade hon. Jag
blir inte glad förr, än vi äro ute i vida verlden.
Och han tröstade henne och visade, huru hon skulle sätta sin
lilla fot på de utskurna kanterna och det förgylda löfverket
kring bordsfoten; sin stege tog han äfven till hjelp, och så
kommo de ned på golfvet; men då de sågo bort till det gamla
skåpet, var der en sådan uppståndelse: alla de utskurna
hjortarna stucko hufvudena längre fram, reste de greniga hornen
och vredo på halsen;
bockbens-öfverochundergeneralkrigskommendörssergeanten hoppade högt i vädret och ropade till den
gamle kinesen: Nu springa de sin väg! Nu springa de sin väg!
Då blefvo de litet förskräckta och hoppade hastigt upp i
lådan under fönsterpallen.
Här lågo tre, fyra kortlekar, som icke voro fullständiga, och
en liten dockteater, som var uppsatt så godt sig göra lät. Der
spelades en komedi; och alla damerna, både ruter och hjerter,
klöfver och spader, sutto på första raden och fläktade på sig
med sina tulpaner, och bakom dem stodo alla knektarne och
visade, att de hade hufvud både ofvan och nedan, såsom
spelkort ha det. Komedien handlade om två, som icke kunde få
hvarandra, och herdinnan grät deråt, ty det var liksom hennes
egen historia.
— Det här kan jag inte härda ut med, sade hon; jag måste
upp ur lådan! Men då de kommo ned på golfvet och sågo
upp till bordet, så hade den gamle kinesen vaknat och vaggade
med hela kroppen; han var ju nedtill endast en klump.
— Nu kommer den gamle kinesen! ropade den lilla
herdinnan, och så föll hon rakt ned på sina porslinsknän, så
bedröfvad var hon.
— Det faller mig någonting in! sade sotaren. Skola vi
krypa ned i den stora potpourrikrukan, som står i vrån? Der
kunna vi ligga på rosor och lavendel och kasta salt i ögonen
på honom, om han kommer.
— Det hjelper inte, sade hon; dessutom vet jag, att den
gamle kinesen och potpourrikrukan varit förlofvade, och litet
ömhet stannar alltid qvar, då man stått i ett sådant förhållande;
nej, det är intet annat att göra än att gå ut i vida verlden.
— Har du verkligen mod att följa med mig ut i vida
verlden? frågade sotaren. Har du besinnat, huru stor hon är och
att vi aldrig mera kunna komma tillbaka hit?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
