Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 45. Skuggan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
er skugga. Jag har i sinnet att förlofva mig; jag kan föda
mer än en familj.
— Var fullkomligt lugn! sade den lärde mannen; jag skall
inte säga för någon, hvem du egentligen är. Här är min hand
derpå! Jag lofvar det, och en man ett ord!
— Ett ord en skugga! sade skuggan, ty så måste hon ju
tala.
Eljest var det verkligen alldeles märkvärdigt, huru mycket
menniska hon var; alldeles svartklädd var hon, och det i det
allra finaste svarta kläde, lackerade stöflar och hatt, som kunde
fällas i hop, så att den blef bara kulle och brätten, för att icke
tala om hvad vi redan känna, berlocker, halskedja af guld och
diamantringar. Ja, skuggan var utomordentligt väl klädd, och
det var just detta, som gjorde henne till en riktig menniska.
— Nu skall jag berätta, sade skuggan, och så satte hon
sina fötter med de lackerade stöflarna så hårdt hon kunde ned
på armen af den lärde mannens nya skugga, hvilken låg som
en pudelhund vid hans fötter, och det gjorde hon nu antingen
af högmod eller kanske för att få den att fastna vid; och den
liggande skuggan höll sig så lugn och stilla för att riktigt
höra på; hon ville nog veta, huru man så der kunde komma
lös och tjena sig upp till sin egen herre.
— Vet ni hvem som bodde i grannens hus? sade skuggan;
det var den vackraste af alla, det var Poesien! Jag var der
i tre veckor, och det är lika verksamt, som om man lefde i
tre tusen år och läste allt som blifvit diktadt och skrifvet;
ty det säger jag, och det är rätt. Jag har sett allt, och jag
vet allt!
— Poesien! ropade den lärde mannen. Ja, ja — hon är ofta
en eremit i de stora städerna. Poesien! Ja, jag såg henne
ett enda kort ögonblick, men sömnen satt mig i ögonen. Hon
stod på altanen och lyste, som norrskenet lyser. Berätta,
berätta! Du var på altanen, du gick in genom dörren och så — —
— Så var jag i försalen, sade skuggan. Ni har alltid suttit
och sett åt försalen. Der fans alls intet ljus, der var ett slags
skymning; men den ena dörren stod öppen midt för den andra
i en lång rad af rum och salar; och der var så upplyst, att
jag rent af skulle ha blifvit dödad af ljus, om jag kommit
ända in till jungfrun. Men jag var försigtig, jag gaf mig tid,
och det bör man göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
