Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 46. Det gamla huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gossen hade vuxit upp till en hel karl, ja, en dugtig karl, som
hans föräldrar hade glädje af, och han hade nyss gift sig och
med sin lilla hustru flyttat in i det här huset med trädgården
utanför. Och han stod hos henne der, medan hon planterade
en ängsblomma, som hon fann så täck. Hon satte den med
sin lilla hand och klappade till jorden med fingrarna. — Aj!
hvad var det? Hon stack sig. Någonting spetsigt stack upp
ur den mjuka jorden.
Det var — ja, tänk! det var tennsoldaten, han som hade
kommit bort uppe hos den gamle mannen och som hade vältat
och tumlat om bland bjelkar och grus och slutligen legat
många år i jorden.
Och den unga frun torkade soldaten, först med ett grönt
blad och så med sin fina näsduk; denna hade en så ljuflig doft,
och det var för tennsoldaten som om han vaknat upp ur en dvala.
— Låt mig se honom, sade den unge mannen, skrattade
och skakade på hufvudet. — Ja, sade han, inte kan det vara
han, men han påminner mig om en historia med en
tennsoldat, som jag hade, då jag var en liten gosse. Och så berättade
han sin hustru om det gamla huset och den gamle mannen
och om tennsoldaten, som han skickade öfver till honom,
derför att han var så förskräckligt ensam; och han berättade det
så precis, som det verkligen hade varit, att den unga frun fick
tårar i ögonen öfver det gamla huset och den gamle mannen.
— Det kan dock hända, att det är samme tennsoldat, sade
hon; jag skall gömma honom och komma i håg allt hvad du
berättat mig; men den gamle mannens graf måste du visa mig.
— Ja, den känner jag inte till, sade han, och ingen annan
känner till den. Alla hans vänner voro döda, ingen tog vård
om den, och jag var ju bara en liten gosse.
— Hvad han måtte ha varit förskräckligt ensam! sade hon.
— Förskräckligt ensam! sade tennsoldaten; men ljuft är det
ändå att inte bli glömd.
— Ljuft! ropade någonting strax bredvid; men ingen utom
tennsoldaten såg, att det var en lapp af svinläderstapeterna.
Den var nu utan all förgyllning, den såg ut som våt jord,
men en åsigt hade den, och den sade den ut:
Förgyllning förgår,
men svinläder består!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
