Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 48. Den lyckliga familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De visste icke sjelfva, huru gamla de voro, men de kunde
ganska väl erinra sig, att de hade varit många flere, att de
voro af en familj från främmande land och att hela skogen
planterats för dem och deras anhöriga. De hade aldrig varit
utanför den, men de visste, att i verlden fans ännu
någonting mera, som hette herrgården, och der uppe blef man
kokt, och så blef man svart och så lades man på silfverfat;
men hvad der vidare skedde, visste man icke. Huru det för
öfrigt var att bli kokt och ligga på silfverfat, kunde de icke
tänka sig, men rart skulle det vara och särdeles förnämt.
Hvarken ollonborren, paddan eller daggmasken, som de
tillfrågade, kunde gifva besked; ingen af dem hade varit kokt
eller legat på silfverfat.
De gamla hvita sniglarna voro de förnämsta i verlden,
visste de; skogen var till för deras skull, och herrgården var
till, för att de skulle kunna bli kokta och lagda på silfverfat.
De lefde nu mycket ensamt och lyckligt, och som de sjelfva
icke hade barn, hade de tagit till sig en liten vanlig snigel,
hvilken de uppfostrade som eget barn; men den lille ville icke
växa, ty han var vanlig; men de gamla, i synnerhet mor,
snigelmor, tyckte sig dock kunna märka, huru han tilltog i
storlek, och hon bad far, att han, om han icke kunde se det,
skulle känna på det lilla snigelhuset, och så kände han och
fann, att mor hade rätt.
En dag var det starkt regn.
— Hör hur det trumme-rumme-rummar på kardborrarna!
sade snigelfar.
— Det kommer droppar också, sade snigelmor. Det rinner
ju ända nedåt stjelken! Du skall få se att här blir vått! Jag
är glad åt, att vi ha vårt goda hus och att den lille äfven
har sitt. Det är verkligen gjordt mera för oss än för alla
andra skapade varelser; man kan då se, att vi äro herskapet
i verlden. Vi ha hus från födelsen, och kardborrskogen är
sådd för vår skull. Jag skulle gerna vilja veta, huru långt
den sträcker sig och hvad som är utanför.
— Det är ingenting utanför, sade snigelfar. Bättre än hos
oss kan det ingenstädes vara, och jag har ingenting att önska.
— Jo, sade mor, jag skulle allt vilja komma på herrgården,
bli kokt och lagd på silfverfat; det ha alla våra förfäder blifvit,
och du kan lita på, att det är någonting ovanligt med det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
