Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 50. Löskragen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Tillgjorda varelse! sade löskragen, och så togs han ur
tvätten; han fick stärkelse, hängde på stolen i solskenet och
lades derefter på strykbrädet; der kom det varma jernet.
— Fru! sade löskragen; lilla enkefru! Jag blir alldeles
varm; jag blir en helt annan en, jag kommer alldeles ur
vecken; ni bränner hål i mig, hu! — Jag friar till er!
— Fras! sade strykjernet och gick stolt fram öfver
löskragen; ty det inbillade sig att det var en ångpanna, som skulle
ut på jernbanan och draga vagnar.
— Fras! sade det.
Löskragen rispade litet upp sig i kanterna, och så kom
papperssaxen och skulle klippa af rispet.
— Åh! sade löskragen, ni är säkert premierdansös. Så ni
kan sträcka på benen! Det är det vackraste jag sett! ...
Det kan ingen menniska göra efter!
— Det vet jag, sade saxen.
— Ni förtjenade att vara grefvinna, sade löskragen. Allt
hvad jag har, är en fin kavaljer, en stöfvelknekt och en
friserkam. Om jag bara hade ett grefskap!
— Friar han? sade saxen, ty hon blef ond, och så gaf hon
honom ett ordentligt klipp, och så blef han kasserad.
— Jag får väl lof att fria till friserkammen! sade
löskragen. Det är märkvärdigt, hvad ni har alla edra tänder väl
i behåll, lilla fröken! Har ni aldrig tänkt på förlofning?
— Jo, det må ni väl veta, sade friserkammen; jag är ju
förlofvad med stöfvelknekten.
— Förlofvad! sade löskragen. Nu fans det inga flere att
fria till, och så föraktade han det.
Lång tid förgick, och så kom löskragen i en lår på
pappersbruket. Der var stort lumpsällskap, de fina för sig och de
grofva för sig, såsom det bör vara. De hade allesammans mycket
att berätta, men löskragen mest; han var en riktig storskrytare.
— Jag har haft så förskräckligt många kärestor, sade
löskragen. Jag fick inte gå i fred. Men så var jag också en fin
kavaljer med stärkelse. Jag hade både stöfvelknekt och
friserkam, som jag aldrig begagnade. I skullen ha sett mig då,
sett mig, då jag låg på sidan! Aldrig glömmer jag min första
käresta; hon var ett lifband, så fin, så mjuk och så täck;
hon störtade sig i en vattenbalja för min skull! Det var
äfven en enkefru, som blef glödande, men jag lät henne stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
