Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 59. På den yttersta dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och satt i rad, konstgjord, liksom de gamla franska
trädgårdarna; här var maskerad.
— Det är menniskolifvet! sade dödsengeln.
Alla gestalter syntes mer eller mindre maskerade; det var
just icke de ädlaste eller mäktigaste, alla de som gingo i sammet
och guld, det var icke de lägsta och ringaste, alla de som gingo
i fattigmans plagg. — Det var en underlig maskerad, och i
synnerhet var det ganska eget att se, huru de allesammans
under sin klädnad omsorgsfullt dolde något för hvarandra;
men den ena slet i den andra, för att det skulle bli synligt,
och då såg man hufvudet af ett djur sticka fram; hos en var
det en grinande apa, hos en annan en vidrig getabock, en
fuktig orm eller en dåsig fisk.
Det var djuret, på hvilket vi alla bära, djuret, som är
fastvuxet i menniskan, och det ryckte och stretade och ville fram,
och en hvar höll kläderna tätt omkring det; men de andra
ryckte dem åt sidan och ropade: Ser du! Se, det är han! Det
är hon! Och den ena blottade den andras elände.
— Och hvilket var djuret hos mig? frågade den vandrande
själen; och dödsengeln pekade framför sig på en stolt gestalt,
och kring dess hufvud visade sig en brokig gloria med lysande
färger, men vid mannens hjerta dolde sig djurets fötter,
påfågelns fötter; glorian var endast fågelns brokiga stjert.
Och som de vandrade framåt, skreko stora fåglar vidrigt
från trädens grenar; med ljudliga menniskoröster skreko de:
Du dödsvandrare, kommer du i håg mig? — Det var alla de
onda tankarna och begären från hans lefnads dagar, som
ropade till honom: Kommer du i håg mig?
Och själen ryste ett ögonblick, ty hon kände igen rösterna,
de onda tankarna och begären, som trädde upp såsom
tingsvitnen.
— I vårt kött, i vår onda natur bor intet godt, sade
själen, men tankarna hos mig öfvergingo inte till gerningar,
verlden har inte sett den onda frukten. Och hon skyndade
sig ännu mera för att snart komma bort från dessa vidriga
skrik; men de stora, svarta fåglarna omsväfvade henne i
kretsar och skreko och skreko, som om det skulle höras öfver
hela verlden; och hon sprang som den jagade hinden, och vid
hvarje steg stötte hon foten mot hvassa flintstenar, och de
skuro henne i fötterna, så att det gjorde ondt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
