Sagor och berättelser / Del 1 / 440 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 59. På den yttersta dagen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bländad af det rena, himmelska ljuset.

Och själen kände sig bländad af det rena, himmelska ljuset;
vanmäktig sjönk hon, så tycktes det, djupt ned, ned i sitt
mörka inre; nedtyngd, omogen för himmelns rike och i tanken
på den stränge, den rättvise Guden vågade hon icke
framstamma: nåd!

Men då var nåden der, den icke väntade nåden.

Guds himmel var i hela den oändliga rymden, Guds kärlek
genomströmmade den i outtömlig fullhet.

— Helig, härlig, kärleksfull och evig varde du,
menniskosjäl! klang och sjöng det.

Och alla, alla skola vi på vårt jordlifs yttersta dag, såsom
själen här, bäfva tillbaka för himmelrikets glans och härlighet,
böja oss djupt, ödmjukt nedsjunkande och dock burna af hans
kärlek, hans nåd, hållas uppe, sväfvande på nya banor,
luttrade, ädlare och bättre, mer och mer närma oss ljusets härlighet
och styrkta af honom mäkta att stiga in i den eviga klarheten.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>