Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 67. Under pilträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Du redliga, trofasta själ! sade hon, och nu var Knuts tunga
löst, och han sade henne, hur innerligt han höll af henne och
att hon måste bli hans lilla hustru; och när han sade det,
såg han att Johanna blef blek som ett lik; hon släpte hans
hand och sade allvarligt och sorgset: Gör inte dig sjelf och
mig olyckliga, Knut! Jag blir alltid för dig en god syster,
som du kan lita på — men icke heller mera. Och hon strök
med sin mjuka hand öfver hans heta panna. Gud ger en styrka
till mycket, blott man sjelf vill, sade hon.
I det samma kom hennes styfmoder in.
— Knut är alldeles utom sig, derför att jag skall resa, sade
hon; var dock en man! Och så klappade hon honom på axeln;
det var som om de bara talat om resan och icke om
någonting annat. Barn! sade hon. Och nu skall du vara snäll och
förståndig liksom under pilträdet, när vi begge två voro barn.
Och det föreföll Knut, som om en bit lossnat ur verlden,
hans tanke var som en lös tråd, viljelös flygande för vinden.
Han stannade qvar, han visste icke, om de bedt honom derom,
men vänliga och goda voro de, och Johanna slog i te åt honom,
och hon sjöng; det var ej den gamla klangen, men dock så
makalöst vacker, att hjertat kunde brista dervid, och så
skildes de åt; Knut räckte henne icke handen, men hon tog hans
och sade: Du räcker väl din syster handen till afsked, min
gamle lekbroder! Och hon log under tårar, de runno utför
hennes kinder, och hon sade åter igen: Broder. — Jo, det
hjelpte visst mycket! — Sådant var afskedet.
Hon seglade till Frankrike, Knut vandrade på Kjöbenhavns
smutsiga gator. De andra gesällerne på verkstaden frågade
honom, hvad han gick och grubblade så mycket på; han borde
gå ut och roa sig med dem, han var ju unge karlen.
Och så gingo de tillsammans in i en danslokal, och der
funnos många vackra flickor, men visserligen ingen som Johanna,
och der han trott sig kunna glömma henne, just der stod hon
lifs lefvande för hans tankar. Gud ger en styrka till mycket,
blott man sjelf vill, hade hon sagt; och en andäktig känsla
uppfylde hans sinne, han knäpte i hop sina händer — och
fiolerna spelade och flickorna svängde om; han blef riktigt
förskräckt; han tyckte att han var på ett ställe, dit han icke
kunde taga Johanna med sig, och hon var med honom i hans
hjerta — och derför gick han ut, han skyndade genom gatorna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
