Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 67. Under pilträdet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett år hade han varit här, det var tre år sedan han
begaf sig hemifrån. Då förde hans mästare honom ut i staden,
icke till cirkus för att se konstberidarne, nej, till stora operan,
och det var också en sal, som var värd att se. I sju
logerader der inne hängde sidengardiner, och från golfvet ända till
takets svindlande höjd sutto de finaste damer med
blomsterbuketter i händerna, liksom skulle de på bal, och herrarne voro
i stor gala, och många silfver- och guldsmidda. Der var så ljust
som i det klaraste solsken, och så brusade musiken så starkt
och vackert. Der var mera praktfullt än på teatern i
Kjöbenhavn, men der var dock Johanna, och här — ja, det var som
ett trolleri, ridån gick upp och äfven här stod Johanna i guld
och siden, med guldkrona på hufvudet; hon sjöng så, som
endast en Guds engel kan sjunga; hon trädde fram så långt hon
kunde, hon smålog så, som blott Johanna kunde det; hon såg
rakt på Knut.
Den stackars Knut tog tag i mästarens hand och skrek högt:
Johanna! Men det kunde icke höras, musiken ljöd så starkt,
och mästaren nickade jakande: Ja, visst heter hon Johanna.
Och så tog han fram ett tryckt blad och visade, att der stod
hennes namn, hela hennes namn.
Nej, det var ingen dröm! Och alla menniskor jublade åt
henne och kastade blommor och kransar till henne, och hvarje
gång hon gick ut, ropade de in henne igen; hon gick och kom
och kom åter igen.
Ute på gatan skockade sig folk kring hennes vagn, och de
drogo den, och Knut var allra främst och allra gladast, och
då de kommo till hennes präktiga, upplysta hus, stod Knut
tätt invid vagnsdörren; den öppnades och hon steg ur, och
ljuset sken rakt in i hennes tjusande ansigte, och hon log och
tackade så mildt, och hon var så rörd; och Knut såg henne
rakt i ansigtet, och hon såg Knut rakt i ansigtet, men hon
kände icke igen honom. En herre med stjerna på sitt bröst
gaf henne sin arm — de voro förlofvade, sade man.
Och så gick Knut hem och snörde i hop sin ränsel; han ville,
han måste hem till flädern och pilen — ack, under pilträdet!
De bådo honom stanna, men inga ord förmådde hålla honom
qvar; de sade honom, att det led mot vintern, att snö redan
föll i bergen; men i spåret af den långsamt körande diligensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
