Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 75. Ib och lilla Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
akter ut på pråmen. Nu gick det mot strömmen hem; men
det var medvind, och då de satte segel till, var det lika godt,
som om de hade haft två hästar för.
Då de med pråmen hade kommit så högt upp under skogen,
att de lågo vid ett ställe, hvarifrån karlen, som hjelpte till
att pråma, hade bara en liten bit hem, så gingo han och
Kristinas far i land, men ålade barnen att hålla sig stilla och
försigtiga. Men det gjorde de icke länge; de måste titta ned
i korgen, der ålarna och grisen voro gömda, och grisen måste
de lyfta upp och bära, och då begge ville bära honom, så
tappade de honom, och det midt i vattnet; der dref han med
strömmen; det var en förskräcklig händelse.
Ib hoppade i land och sprang ett litet stycke, sedan kom
äfven Kristina; tag mig med dig! ropade hon, och nu voro de
snart inne i buskarna; de sågo icke längre pråmen eller ån.
Ett litet stycke till sprungo de; då föll Kristina omkull och
grät; Ib hjelpte upp henne.
— Kom med mig! sade han. Huset ligger der borta! Men
det låg icke der borta. De gingo och gingo, öfver vissna löf
och torra, affallna grenar, som knakade under deras små fötter;
nu hörde de ett högt rop — de stodo stilla och lyssnade; nu
skrek en örn, det var ett ohyggligt skri, de blefvo helt
förskräckta; men framför dem inne i skogen växte de vackraste
blåbär i en otrolig mängd; detta var allt för inbjudande för
att de icke skulle stanna, och de stannade och de åto och
blefvo alldeles blåa om mun och kinder. Nu hördes åter
ett rop.
— Vi få stryk för grisen! sade Kristina.
— Låt oss gå hem till vårt! sade Ib; det är här i skogen.
Och de gingo; de kommo på en körväg, men hem förde den
icke, och mörkt blef det och rädda voro de. Den sällsamma
tystnaden rundt omkring afbröts af hemska skri af den stora
hornugglan eller af ljud af fåglar, som de icke kände till.
Slutligen fastnade båda två i en buske; Kristina grät och Ib
grät, och då de så hade gråtit en stund, lade de sig ned i
löfvet och somnade.
Solen var högt uppe, då de vaknade; de fröso, men uppe
på höjden strax invid sken solen ned mellan träden; der kunde
de värma sig och derifrån, menade Ib, borde de kunna se
hans föräldrars hus; men de voro långt ifrån det, i en helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
