Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 75. Ib och lilla Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om Kristina, hon fann äfven honom efter sitt sinne, hans
föräldrar voro nog icke heller ovilliga, men nu låg det dock
Kristina på hjertat, att Ib tänkte så mycket på henne, och så
hade hon tänkt att skjuta lyckan ifrån sig, sade pråmkarlen.
Ib sade till en början icke ett ord, men han blef så hvit
i ansigtet som ett lärft, skakade litet på hufvudet, och så
sade han: Kristina får inte skjuta sin lycka ifrån sig!
— Skrif ett par ord till henne! sade pråmkarlen.
Och Ib skref också, men han kunde icke riktigt sätta i hop
orden så, som han ville, och han strök öfver och han ref
sönder — men om morgonen var ett bref färdigt till lilla
Kristina, och här är det:
— Det bref du skrifvit till din far har jag läst och ser, att
det går dig väl på alla sätt och att du kan få det ännu bättre.
Fråga ditt hjerta, Kristina, och tänk väl öfver hvad du går
till mötes, om du tager mig. Det är blott ringa hvad jag har.
Tänk inte på mig och huru jag har det, utan tänk på ditt eget
väl. Vid mig är du inte bunden genom något löfte, och har
du i ditt hjerta gifvit mig ett, så löser jag dig derifrån. All
verldens glädje vare öfver dig, lilla Kristina! Vår herre har
väl tröst för mitt hjerta. Alltid din innerlige vän,
Ib.
Och brefvet blef afsändt, och Kristina fick det.
Vid mårtensmässtiden lystes det för henne från predikstolen
i kyrkan på heden och borta i Kjöbenhavn, der brudgummen
var, och dit reste hon med sin matmor, emedan brudgummen
för sina många göromål icke kunde komma så långt bort
i Jylland. Kristina hade efter aftal sammanträffat med sin
far i byn Funder, som vägen går igenom och som var den
närmaste mötesplatsen för honom; der togo de båda afsked af
hvarandra. Derom kom att nämnas ett par ord, men Ib sade
ingenting. Han hade blifvit så eftertänksam, sade hans gamla
mor; ja eftertänksam var han, och derför kom han att tänka
på de tre nötterna, han såsom barn hade fått af taterskan och af
hvilka han gifvit Kristina två; det var önskenötter, och i den
ena af hennes låg ju en guldvagn med hästar, i den andra de
vackraste kläder. Det hade slagit in; all den härligheten
fick hon nu der borta i kungens Kjöbenhavn. För henne gick
det i fullbordan. För Ib fans det i nöten endast den svarta
mullen. »Det allra bästa» för honom, hade taterskan sagt —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
