Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 75. Ib och lilla Kristina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håll, än han ville, och hade öfver Knippelsbro kommit till
Kristianshavn i stället för ned mot vallen vid Vesterport. Han
styrde ganska riktigt vester ut, men icke dit han skulle. Icke
en menniska syntes på gatan. Då kom en liten, liten flicka
ut från ett fattigt hus; Ib talade med henne om vägen han
sökte; hon studsade, såg upp på honom och föll i häftig gråt.
Han frågade nu hvad som fattades henne, hon sade något som
han icke förstod, och då de begge kommo midt under en lykta
och skenet derifrån föll henne rakt i ansigtet, blef han helt
underlig till mods, ty det var lilla Kristina lifs lefvande han
såg, alldeles sådan han mindes henne sedan de båda voro barn.
Och han följde den lilla flickan in i det fattiga huset,
uppför den smala, nötta trappan, högt upp till en liten
vindskammare med sluttande tak. Luften der inne var tung och qvaf;
intet ljus brann; bort i ett hörn suckade och andades någon
tungt. Ib tände en svafvelsticka. Det var barnets mor, som
låg på den torftiga bädden,
— Är det någonting, som jag kan hjelpa er med? såde Ib.
Den lilla träffade mig, men jag är sjelf främmande här i staden.
Fins här inga grannar eller någon, som jag kan kalla på? —
Och han lyfte upp hennes hufvud.
Det var Kristina från Seishede!
I åratal hade der hemma i Jylland hennes namn icke
blifvit nämdt, det skulle ha rört upp Ibs tysta tankegång, och det
var ju icke heller någonting godt, som ryktet och sanningen
hade att förkunna, att de myckna penningar, som Kristinas
man fick i arf af sina föräldrar, hade gjort honom
öfvermodig och vanvettig; sin fasta plats hade han lemnat, rest ett halft
år i främmande länder, kommit tillbaka och gjort skulder och
ändå gått och drifvit; mer och mer lutade vagnen, och
slutligen stjelpte den. De många muntra vännerne från hans bord
sade om honom, att han förtjenade, att det gick honom, som
det gick: han hade ju lefvat som en galning. — Hans lik
anträffades en morgon i kanalen i slottsträdgården.
Kristina bar döden inom sig; hennes yngsta lilla barn,
endast några veckor gammalt, buret i välstånd, födt i elände,
låg redan i grafven, och nu var det så långt gånget med
Kristina, att hon låg dödssjuk, öfvergifven, i en usel kammare,
sådan som hon i sina unga år på Seishede nog hade kunnat
finna sig vid, men hvars uselhet hon nu, van vid bättre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
