Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 80. De vises sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tusen mäns förstånd, och så hittade han på råd. Han gick till
kärret, tog bubblor af det ruttna vattnet, lät ett sjudubbelt
eko af lögnens ord ljuda öfver det för att göra det kraftigare;
han stötte till pulver betalda lofqväden och lögnaktiga liktal,
så många som kunde uppletas, kokade dem i tårar, som afunden
hade gråtit, strödde der ofvan på smink, skrapadt af en vissnad
frökenkind, och skapade häraf en flicka, i gestalt och åtbörder
lik den blinda, välsignelserika flickan. — »Innerlighetens
milda engel» kallade henne menniskorna, och så hade djefvulen
spelet vunnet. Verlden visste icke, hvilkendera af de två som
var den rätta, och huru skulle verlden kunnat veta det?
»Bygg på dig sjelf, håll fast vid Gud,
ske så hans vilja, amen!»
sjöng den blinda flickan med full förtröstan. De fyra gröna
bladen från solens träd gaf hon åt väder och vind att föra
som bref och helsning till hennes bröder, och hon var förvissad
om, att detta skulle gå i fullbordan, ja, att äfven det skulle
gå i fullbordan, att juvelen skulle blifva funnen, den, som
öfverstrålade all jordisk härlighet. Från mensklighetens panna
skulle den stråla till faderns hus.
— Till min faders hus! upprepade hon. Ja, på jorden är
juvelens hem, och mer än vissheten derom för jag med mig;
jag känner dess glöd; den sväller allt större och större här i
min tillslutna hand. Hvarje litet sanningskorn, om än aldrig
så fint, som den skarpa vinden bar och förde med sig,
uppfångade jag och gömde; jag lät det genomträngas af doften från
allt det sköna, i verlden finnes så mycket deraf, äfven för den
blinde; jag tog klangen af menniskans hjertslag i det goda
och lade deruti. Stoftgrand är visserligen allt, som jag för
med mig, men dock den sökta ädelstenens stoft i rikt mått,
hela min hand har jag full! Och hon sträckte den fram mot
— fadern. Hon var i hemmet; med tankens flygt hade hon nått
dit, medan hon icke släpte den osynliga tråden till faderns hus.
De onda makterna foro med orkanens buller fram öfver
solens träd och trängde med en vindstöt mot den öppna porten,
in i lönkammaren.
— Det blåser bort! ropade fadern och grep om handen, som
hon hade öppnat.
— Nej! ropade hon i trygt medvetande; det kan inte blåsa
bort; jag känner strålen värma in i min själ.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0558.html
