Sagor och berättelser / Del 2 / 13 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 81. Soppa på en korfsticka - 4. Hvad den fjerde lilla råttan, som talade innan den tredje hade talat, visste att berätta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förskräckligt; man springer och springer, men kommer inte längre ändå
och är endast till åtlöje.

Fångvaktarens barnbarn var en liten vacker en med guldgult,
knollrigt hår, ögon så glada och en mun som log. Stackars
lilla råtta! sade hon, tittade in i min otäcka bur, drog ifrån
jernpinnen — och jag hoppade ned på fönsterplattan och ut i
takrännan. Fri! Fri! Endast på detta tänkte jag, men inte
på resans mål.

Han talade så sorgset till mig den sista gången.

Det var mörkt, det led mot natten, jag tog mig
nattqvarter i ett gammalt
torn. Der bodde en
väktare och en
uggla; jag trodde
ingendera af dem,
minst ugglan. Hon
liknar en katt och
har det stora felet,
att hon äter råttor;
men man kan
misstaga sig, och det
gjorde jag. Det var
en respektabel,
ofantligt bildad,
gammal uggla; hon
visste mer än
väktaren och lika
mycket som jag.
Uggleungarna gjorde
väsen af allting.
— Koka inte soppa
på en korfsticka!
sade hon; detta var
det allra hårdaste hon kunde säga, ty hon hade så mycken
ömhet för sin familj. Jag fattade ett sådant förtroende för
henne, att jag sade pip från springan, der jag satt. Detta
förtroende tyckte hon mycket om och försäkrade mig, att jag
skulle stå under hennes beskydd; intet djur skulle få lof att
göra mig illa; det skulle hon sjelf göra till vintern, när det
blefve ondt om födan.

Hon var klok i ett som annat; hon bevisade mig, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>