Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 82. »Pebersvendens» nattmössa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstod icke sig sjelf, hon förstod icke de andra; men vi kunna
förstå det. Man kan vara i huset, i familjen, utan att dock
växa fast der; man samtalar, såsom man samtalar i en
postvagn, känner hvarandra, såsom man känner hvarandra i en
postvagn, generar hvarandra och önskar, att man vore borta
eller att den gode grannen vore borta. Ja, något sådant kände
Anton.
— Jag är en rättskaffens flicka, sade Molly till honom, jag
vill sjelf säga dig allt. Mycket har förändrats, sedan vi voro
tillsammans som barn; det är annorlunda både utom och inom;
vana och vilja ha inte makt öfver vårt hjerta, Anton. Jag
vill inte ha en ovän i dig, nu då jag snart är långt borta
härifrån; — tro mig, jag har en vänlig tanke för dig, men
hållit af dig så, som jag nu vet att man kan hålla af en
annan menniska, det har jag aldrig gjort! — Det måste du finna
dig uti. — Farväl, Anton!
Och Anton sade också farväl; icke en tår kom i hans ögon,
men han kände, att han icke längre var Mollys vän. Den
glödheta jernstången och den iskalla jernstången bita skinnet
af våra läppar med samma känsla för oss, då vi kyssa dem,
och han kysste lika starkt i kärlek som i hat.
Icke ett dygn behöfde Anton för att komma hem igen till
Eisenach, men hästen, på hvilken han red, blef också
förstörd.
— Hvad betyder det! sade han. Jag sjelf är förstörd, och
jag skall förstöra allt, som kan påminna mig om henne: fru
Holle, fru Venus, du hedniska qvinna! — Äpleträdet skall jag
bryta sönder och rycka upp med rötterna; aldrig mera skall
det blomma och bära frukt.
Men trädet blef icke förstördt; sjelf var han förstörd och
låg i feber på sin säng. Hvad kunde hjelpa honom upp
igen? Det kom en medicin, som kunde det, den bittraste som
fins, den som skakar om i den sjuka kroppen och den
sammankrympande själen: Antons far var icke längre den rike
köpmannen. De tunga dagarna, pröfningens dagar stodo för
dörren; olyckan vältrade in; som stora störtsjöar kom den i det
en gång rika huset. Fadern blef en fattig man, sorg och olycka
förlamade honom; nu fick Anton annat att tänka på än
kärlekssorg och att vara förbittrad på Molly; han måste nu vara far
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>