Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 82. »Pebersvendens» nattmössa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det trifs! sade han. Det kan det!
En af de stora grenarna derpå var dock afbruten; okynniga
händer hade gjort det: trädet stod ju vid landsvägen.
— Man bryter af dess blommor utan att säga tack; man
stjäl af frukten och bryter sönder grenarna; här kunde man
säga, i fall man kunde tala om ett träd såsom om en menniska:
Det blef inte sjunget vid trädets vagga, att det skulle komma
att stå så. Det började sin historia så vackert, och hvad blef
så af det? Öfvergifvet och glömdt, ett trädgårdsträd vid
dikeskanten, vid åker och landsväg; der står det utan skydd,
skakadt och brutet. Det vissnar väl icke deraf; men med åren
blifva blommorna färre, frukterna inga, och slutligen — ja,
så är historien slut!
Detta tänkte Anton der under trädet; det tänkte han
mången natt i den lilla ensliga kammaren i trähuset i främmande
land, vid Småhusens gata i Kjöbenhavn, dit hans rike
principal, köpmannen i Bremen, hade sändt honom med det vilkor,
att han icke skulle få gifta sig.
— Gifta sig, ha, ha, ha! skrattade han så djupt och
underligt.
Vintern hade kommit tidigt; det frös skarpt; utanför var
ett sådant yrväder, att en hvar, som kunde det, höll sig inne;
deraf kom det äfven, att Antons grannar icke lade märke till,
att hans bod icke öppnades på två hela dagar och att han
sjelf alls icke visade sig. Hvilken gick väl ut i detta väder,
om man kunde slippa det?
Det var gråa, mörka dagar, och i boden, der rutorna ju
icke voro af glas, blef det endast skymning och kolmörk natt.
Gamle Anton hade icke på två dagar lemnat sin säng, han
hade icke krafter dertill; det svåra vädret ute hade han
länge känt i sina lemmar. Öfvergifven låg den gamle
pebersvenden och kunde icke hjelpa sig; han kunde knappast nå
vattenkrukan, som han hade stält invid sängen, och den sista
droppen var äfven utdrucken. Det var icke feber, icke sjukdom,
det var ålderdomen, som förlamade honom. Det var nästan
som ständig natt omkring honom der uppe, der han låg. En
liten spindel, hvilken han ej kunde se, spann förnöjdt och
ifrigt sin väf öfver honom, som om der ändå skulle svaja litet
nytt, friskt sorgflor, i fall gubben slöte sina ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
