Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och hon talade om hela naturens längtan, och medan han
talade, stod hästen, som hade burit dem i vildt galopp, stilla
och ruskade i de stora björnbärsrankorna, så att de mogna,
saftiga bären föllo på liten Helgas hand, sjelfva bjudande sig
till vederqvickelse.
Hon lät tåligt lyfta upp sig på hästens rygg och satt der
som en sömngångerska, som ej är vaken och likväl icke
vandrar. Den kristne mannen band i hop två grenar med ett
bastband, så att de bildade ett kors; detta höll han högt
upplyft i handen, och så redo de genom skogen, som blef allt
tätare; vägen blef äfven sankare, eller var det ingen väg alls.
Slånbärsbuskarna stodo i vägen som grindar, man måste rida
omkring dem; källan blef icke en rinnande bäck, utan ett
stillastående kärr, man måste rida omkring det. Det låg kraft
och vederqvickelse i den friska skogsluften; en icke mindre
kraft låg i mildhetens ord, som klingade i tro och kristlig
kärlek, i den innerliga längtan att föra den besatta till ljus
och lif.
Regndroppen, säger man ju, urhålkar den hårda stenen,
hafvets vågor slipa under tidernas lopp de lösryckta, kantiga
klippstyckena runda; nådens dagg, som hade upprunnit för
liten Helga, urhålkade det hårda, afrundade det skarpa;
visserligen kunde det icke märkas, hon visste det icke sjelf; vet
väl fröet i jorden, då det träffas af den lifvande fuktigheten
och den varma solstrålen, att det i sig gömmer växt och
blomma?
Såsom moderns sång för barnet omärkligt fäster sig i dess
sinne och det lallar efter de enstaka orden, utan att förstå
dem, men dessa sedan samla sig i tankarna och med tiden
blifva klarare, så verkade äfven här ordet, som mäktar att skapa.
De redo ut ur skogen, fram öfver heden och åter genom
obanade skogar; då mötte de mot aftonen röfvare.
— Hvar har du stulit den der vackra tösen? ropade de,
hejdade hästen och ryckte ned de båda ridande, ty manstarka
voro de. Presten hade intet annat försvarsvapen än knifven,
som han hade tagit från liten Helga; med den stötte han
omkring sig. En af röfvarne svängde sin yxa, men den unge
kristne mannen gjorde ett lyckligt språng åt sidan, annars
hade han blifvit träffad; nu for yxans egg djupt in i hästens
hals, så att blodet strömmade ut och djuret störtade till marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
