Sagor och berättelser / Del 2 / 104 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 90. Vinden berättar om Valdemar Daae och hans döttrar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vexlande slägten som bodde der; nu berättar jag om Valdemar
Daae och hans döttrar.

Han lyfte så stolt sin panna, han var af kunglig ätt. Han
kunde mer än jaga en hjort och tömma ett krus; — det skulle
nog visa sig, sade han sjelf.

Hans fru i gyllenduksklädning skred stel fram öfver sitt
blanka, parketterade golf; tapeterna voro präktiga, möblerna
dyrbara, de voro konstrikt snidade. Silfver- och guldsaker
hade hon fört med sig i huset; tyskt öl låg i källaren, när
der låg något; svarta, eldiga hästar gnäggade i stallet; det var
rikt der inne på Borreby gård, då rikedomen fans der.

Och barn funnos der, tre fina jungfrur, Ida, Johanna och
Anna Dorotea; jag kommer ännu i håg namnen.

Det var rikt folk, det
var förnämt folk, födt i
härlighet och uppväxt i
härlighet. Hu-u-ut! Fara
hädan! sjöng vinden, och
så berättade han igen.

På Borreby gård.

— Här såg jag ej som
på andra gamla gårdar den
högborna frun sitta i
högsalen med sina flickor och
trampa spinnrocken; hon
spelade på den klingande
lutan och sjöng dertill,
dock inte alltid de gamla
danska sångerna, utan visor på främmande tungomål. Här
var lif och kalaserande, hit kommo förnäma gäster från när
och fjerran; musiken klingade, bägarna klingade, jag kunde
ej öfverrösta dem, sade vinden. Här var högfärd med prål
och ståt, herskap, men inte vår herre.

Det var just valborgsmässafton, sade vinden; jag kom vester
ifrån, hade sett fartyg slås i stycken på Vestjyllands kust,
jagat öfver heden och den skogiga, gröna kusten, fram öfver
Fyens land och kom nu öfver Stora Bält, pustande och blåsande.

Då lade jag mig till ro vid Själlands kust, nära Borreby
gård, der ännu skogen stod med härliga ekar.

De unga karlarne från trakten kommo dit ut och samlade
ris och grenar, de största och torraste de kunde finna. De

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>