Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 90. Vinden berättar om Valdemar Daae och hans döttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sent på året, under de korta dagarna här uppe, då
dimman kommer med sin våta trasa och vrider ut vattendroppar
på de röda bären och de aflöfvade grenarna, blef mitt lynne
lifligt; jag friskade upp, blåste himmeln ren och bröt af murkna
grenar, och det är inte något synnerligt arbete, men det
skall göras. Det blef äfven rensopadt på ett annat sätt inne
på Borreby gård hos Valdemar Daae. Hans ovän Ove Ramel
på Basnäs var der med inköpt pantbref på gård och lösörebo.
Jag trummade på de spräckta rutorna, slog i de trasiga
dörrarna, pep genom remnor och springor: Hu-i! — Herr Ove
skulle inte få lust att stanna qvar der. Ida och Anna
Dorotea gräto sina modiga tårar; Johanna stod rak och blek, bet
sig i tummen, så att den blödde dervid, liksom det kunde
hjelpa. Ove Ramel förunnade herr Daae att stanna qvar på
gården under sin lifstid, men han fick inte tack för tillbudet;
jag lyssnade derpå; jag såg den gods och gård beröfvade herrn
lyfta sitt hufvud stoltare, slå en knyck på nacken, och jag
tog ett tag i gården och de gamla lindarna, så att den
tjockaste grenen bröts af, och den var inte murken; den låg
framför porten som en sopqvast, i fall någon hade lust att sopa
rent, och rensopadt blef der; det tänkte jag nog.
Det var en svår dag, en hård stund att genomgå, men
sinnet var hårdt, nacken var styf.
Ingenting egde de nu utom kläderna på kroppen — jo,
det alkemistiska glaset, som nyligen var köpt och fyldt med
det spilda, som skrapats upp från golfvet: skatten, som
lofvade, men icke höll. Valdemar Daae gömde det invid sitt
bröst, tog så sin käpp i handen, och den en gång rike herrn
gick med sina tre döttrar ut från Borreby gård. Jag blåste
svalka på hans heta kinder, jag smekte hans gråa skägg och
hans långa, hvita hår, jag sjöng som jag kunde: Hu-u-ut!
Fara hädan! Fara hädan! — Det var slutet på den rika
härligheten.
Ida och Anna Dorotea gingo på hvar sin sida om honom.
Johanna vände sig om i porten, hvad tjenade det till? Lyckan
skulle dock icke vända sig. Hon såg på murens röda tegel
från marsk Stigs borg; tänkte hon på hans döttrar:
»Den äldsta tog den yngsta vid hand,
och de vandrade vida kring verlden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
