Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 90. Vinden berättar om Valdemar Daae och hans döttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trädgårdens hängande fasanbuskar, ut till den bruna heden; —
hvad sågo de efter der? De sågo efter storknästet der ute på
det fallfärdiga huset. Taket bar mossa och taklök, för så vidt
der fans något tak; det, som täckte mest, var storkens bo,
och det var det enda som blef underhållet, storken höll det
i stånd.
Det var ett hus att se på, icke att röra vid; jag måste
fara varligt, sade vinden. För storkboets skull fick huset stå
qvar, fastän det var en skrämma på heden. Storken ville
domprostens icke jaga bort, derför fick rucklet stå qvar och
kunde stackaren
der inne få
lof att bo
der; det
kunde hon
tacka den
egyptiska fågeln för —
eller var det
tack för det
hon en gång
bad för hans
svarta, vilda
broders bo i
Borreby
skog? Då var
hon,
stackaren, ett ungt
barn, en fin,
blek hyacint
i den adliga örtagården. Hon mindes det alltsammans, Anna
Dorotea.
 |
| Det var ett hus att se på, icke att röra vid. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
