Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 91. Flickan, som trampade på brödet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Alltid hade barnen hårda ord om henne på tungan.
Men en dag, då vrede och svält gnagde inne i hennes
ihåliga skal och hon hörde sitt namn nämnas och sin historia
berättas för ett oskyldigt barn, en liten flicka, förnam hon
att den lilla brast i gråt vid berättelsen om den högfärdiga,
grannlåtslystna Ingrid.
— Men kommer hon aldrig mera upp? frågade den lilla
flickan. Och det svarades:
— Hon kommer aldrig mera upp.
— Men om hon nu ville be om förlåtelse och aldrig göra
så mera?
— Men hon vill inte be om förlåtelse, sade man.
— Jag ville så gerna, att hon gjorde det, sade den lilla
flickan och var alldeles otröstlig. Jag vill ge bort mitt
dockskåp, om hon får komma upp. Det är så rysligt för den
stackars Ingrid.
Och dessa ord trängde ända ned i Ingrids hjerta; de liksom
gjorde henne godt; det var första gången det var någon som
sade: Stackars Ingrid! och icke tillade det ringaste om hennes
fel; ett litet oskyldigt barn grät och bad för henne. Hon blef
så underlig till mods dervid; hon hade gerna sjelf gråtit, men
hon kunde icke gråta, och det var också en plåga.
Allt efter som åren gingo der uppe — der nere var ingen
förändring — hörde hon allt mera sällan ljud der uppifrån;
det talades mindre om henne. Då förnam hon en dag en
suck: Ingrid! Ingrid! Hvad du har gjort mig sorg! Men det
var hvad jag sade! — Det var hennes mor som dog.
Hon hörde stundom sitt namn nämnas af sitt gamla
herskap, och de mildaste ord, hennes matmor sade, voro: Månne
jag någonsin får återse dig, Ingrid? Man vet inte hvart man
kommer.
Men Ingrid insåg nog, att hennes hyggliga matmor aldrig
kunde komma dit, der hon var.
Så förflöt åter en tid, lång och bitter.
Då hörde Ingrid åter sitt namn nämnas och såg ofvan om
sig liksom två klara stjernor lysa; det var två milda ögon,
som slöto sig på jorden. Så många år hade förflutit, sedan
den lilla flickan grät otröstligt öfver »stackars Ingrid», att
det barnet hade blifvit en gammal gumma, som vår herre
nu ville kalla till sig, och just i denna stund, då tankarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
