Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 99. »Skön!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Klokare kunde hon väl ha frågat och talat, men om hon
ej frågat och talat så, som hon gjorde, månne väl dottern då
hade så lutat sig mot hennes axel och blickat med detta
nästan rörande leende?
Och herr Alfred talade, talade om Italiens färgprakt, de
blånande bergen, det blå Medelhafvet, söderns blå färg, en
skönhet, som i norden öfverträffades endast af den nordiska
qvinnans blå ögon. Och detta sades med hänsyftning, men hon,
som skulle förstå det, lät icke märka att hon förstod det, och
det var ju också vackert.
— Italien! suckade några. Resa! suckade andra. Skönt!
Skönt!
— Ja, när jag nu vinner mina hundra tusen kronor på
lotteriet, sade enkefrun, så resa vi, jag och min dotter. Ni, herr
Alfred, skall föra oss an. Vi resa alla tre, och ett par andra
goda vänner också. Och så nickade hon belåtet åt dem
allesammans, hvar och en hade lof att tro: det är jag som skall med.
Till Italien skola vi, men inte dit, der det fins röfvare; vi
stanna i Roma och på de stora landsvägarna, der man är säker.
Och dottern drog en liten suck. Huru mycket kan ej ligga
i en liten suck eller läggas in i den! Den unge mannen lade
mycket deri; de två blå ögon, som denna afton belyste för
honom, dolde skatter, själens och hjertats skatter, rika som
Romas alla härligheter, och då han lemnade sällskapet, ja, då
var han rent af betagen i den unga flickan.
Enkefruns hus blef af alla hus det, som herr Alfred,
bildhuggaren, mest besökte; man insåg att det ej kunde vara för
moderns skull, oaktadt han och hon alltid voro de talande; det
måste vara för dotterns skull han kom. Kala kallades hon,
men hon hette Karin Malena, de begge namnen voro
sammandragna till det enda namnet Kala. Skön var hon, men litet
dum, sade en och annan; hon låg gerna litet länge om
morgnarna.
— Det är hon van vid från barndomen, sade modern, hon
har alltid varit en venus-unge, och de bli så lätt trötta. Hon
ligger litet länge, men deraf har hon fått sina klara ögon.
Hvilken makt låg icke i dessa klara ögon, dessa hafsblå
vatten, det stilla vattnet med den djupa bottnen! Det fick
den unge mannen erfara: han satt fast på den djupa bottnen.
Han talade och berättade, och mamma frågade alltid lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
