Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der sjöngs och der lästes, der var välmågan hemma,
familjlif ända ned till husdjuren, och allt så väl hållet; kökshyllan
blänkte af blankskurade tenntallrikar, och i taket hängde korf
och skinkor, fullt upp med vinterförråd. Ja, ännu kan man
få se sådant der borta i vestkustens många rika bondgårdar,
fullt upp med mat, prydligt i stugorna, förstånd och godt
lynne, och i vår tid hafva de gått framåt i välstånd;
gästfrihet fins der som i arabens tält.
Jörgen hade aldrig lefvat så gladt sedan de fyra dagar han
som barn hade tillbragt på grafölet, och likväl var jungfru
Klara borta, men icke ur tankarna och samtalet.
I april skulle ett fartyg gå upp till Norge, Jörgen skulle
med. Nu hade det riktigt blifvit lif i honom, och godt hull
hade han, sade mor Brönne; det var ett nöje att se på honom.
— Och på dig med! sade den gamle köpmannen. Jörgen
har satt lif i vinteraftnarna och i mor med. Du har
föryngrats i år, du ser bra och älsklig ut; du var då också
den vackraste flickan i Viborg, och det vill säga mycket, ty
der har jag alltid funnit flickorna vackrast.
Jörgen sade ingenting härvid, det skulle icke ha passat,
men han tänkte på en flicka från Skagen, och till henne
seglade han. Fartyget lade till vid Kristianssand, med strykande
vind kom han dit upp på en half dag.
En morgonstund gick köpman Brönne ut till fyrtornet, som
ligger långt från Gammel-Skagen, nära invid »Grenen»; kolen
i vippannan der uppe voro för länge sedan släckta; solen
stod redan högt, då han kom upp i tornet. En hel mil ut från
landets yttersta udde sträcka sig sandbankar under vattnet;
utanför dem syntes i dag en mängd fartyg, och bland dem
trodde han sig med tuben känna igen »Karin Brönne», så hette
fartyget, och mycket riktigt, det var under uppsegling; Klara
och Jörgen voro om bord. Skagens fyr och kyrktorn visade
sig för dem som en häger och en svan på det blåa vattnet.
Klara satt vid relingen och såg klitterna så småningom komma
fram; ja, om vinden stode sig, kunde de inom en timme nå
hemmet; så nära voro de det och glädjen — så nära voro de
döden och dess ångest.
En planka i fartyget sprang, vattnet trängde in; det
tätades och pumpades, alla segel sattes till, nödflagg
hissades. De voro ännu en hel mil ute, fiskarbåtar syntes, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
