Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 101. Marionettegaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig. Jag låg på sängen i mitt rum; huru jag hade kommit
dit från den polytekniske kandidaten, må han veta, jag vet
det inte. Månen sken in på golfvet, der docklådan låg
omkullslagen och alla dockorna kringkastade, både stora och små,
hela sällskapet. Men jag var inte sen, jag for upp ur sängen,
och i lådan kommo de allesammans, några på hufvudet och
några på benen; jag smälde igen locket och satte mig sjelf
ofvan på lådan; det var något att måla af. Kan ni se det?
Jag kan se det. — Nu skolen I stanna der, sade jag, och
aldrig mera önskar jag, att I skolen få kött och blod. — Jag
kände mig så lätt till lynnet, jag var den lyckligaste
menniska; den polytekniske
kandidaten hade luttrat mig; jag satt
der i idel lycksalighet och
somnade på lådan, och på
morgonen — det var egentligen på
middagen, men jag sof
förunderligt länge den morgonen — så
satt jag der ännu, lycklig öfver
att jag hade lärt, att min forna
enda önskan hade varit dum. Jag
frågade efter den polytekniske
kandidaten, men han var borta,
liksom de grekiska och romerska
gudarne. Och från den tiden har
jag varit den lyckligaste
menniska. Jag är en lycklig
direktör, min personal resonnerar inte,
publiken inte heller, den har roligt af hjertans grund. Fritt
kan jag sjelf sätta i hop alla mina stycken. Jag tager af alla
komedier det bästa jag vill, och ingen förargar sig deröfver.
Stycken, som nu äro föraktade på de stora teatrarna, men
som publiken för tretio år sedan sprang efter och grät åt, dem
tar jag nu om hand, nu ger jag dem åt de små, och de små
de gråta alldeles som pappa och mamma gräto. Jag ger
Johanna Montfaucon och Dyveke, men i förkortning, ty de små
tycka inte om långt kärlekssnack, de vilja: olyckligt, men
hastigt. Nu har jag berest Danmark kors och tvärs, känner
alla menniskor och är känd af alla. Nu är jag på väg till
Sverige, och gör jag lycka der och förtjenar mycket pengar, så
 |
| Nu skolen I stanna der, sade jag. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
