Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 102. Två bröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det rätta! Far hade rätt och mor hade rätt; sanningen höll
verlden tillsammans.
Den yngre brodern var mera stilla och öfverlemnade sig
helt och hållet åt böckerna; läste han om Jakob, som klädde
sig i fårskinn för att likna Esau och derigenom tillista sig
förstfödslorätt, knöt han med harm sin lilla hand, vred på
bedragaren; läste han om tyranner och all den orätt och ondska
som öfvades i verlden, stodo tårar i hans ögon. Tanken på
det rätta, sanningen, som skulle och måste segra, uppfylde
honom så mäktigt. En afton, då den lille redan låg i sin
säng, men gardinerna kring denna ännu icke blifvit fullt
tilldragna och ljuset sken in till honom, låg han med sin bok
och måste nödvändigt läsa ut historien om Solon.
Och tankarna lyfte och buro honom så sällsamt långt; det
var som om sängen blifvit ett helt fartyg för fulla segel.
Drömde han eller hvad var det? Han gled fram öfver böljande
vatten, tidens stora haf, han hörde Solons röst; begripligt
och dock på främmande tungomål ljöd det danska valspråket:
Med lag skall man land bygga!
Och menniskoslägtets genius stod i det torftiga rummet,
lutade sig öfver sängen och tryckte en kyss på gossens panna.
— Blif stark i heder och stark i lifvets strid! Med sanning i
ditt bröst flyg mot sanningens land!
Den äldre brodern hade ännu icke lagt sig; han stod vid
fönstret och såg ut på dimmorna, som stego upp från ängen.
Det var icke elfvorna som dansade der; det hade visserligen
en gammal hederlig tjenare sagt honom, men han visste bättre
besked; det var ångorna, som voro varmare än luften, och
derför höjde sig. Ett stjernskott lyste, och gossens tankar
voro i samma ögonblick borta ifrån jordens dunster, ända uppe
vid den lysande meteoren. Himmelns stjernor tindrade; det var
som om det hängt långa guldtrådar från dem ned till vår jord.
— Flyg med mig! sjöng och klingade det ända in i
gossens hjerta; och slägtenas mäktiga genius, snabbare än fågeln,
än pilen, än allt jordiskt som flyga kan, bar honom ut i
rymden, der stråle från stjerna till stjerna band kloten vid
hvarandra. Vår jord hvälfde sig i den tunna luften, stad
syntes tätt invid stad. Genom sfererna klingade det:
— Hvad är nära, hvad är fjerran, då andens mäktiga genius
lyfter dig?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
