Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 4. Babette
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och mjölnarens slägt i Interlaken, hos hvilken mjölnaren
och Babette voro på besök, bad Rudy titta in litet till dem:
han var ju från samma kanton som deras slägting. Detta var
ett godt anbud för Rudy; lyckan var med honom, såsom den
alltid är med den, som litar på sig sjelf och kommer i håg:
»Vår herre ger oss notterna, men han knäcker dem inte åt oss.»
Och Rudy satt, som om han hörde till familjen, hos
mjölnarens slägt, och der föreslogs en skål för den bäste skytten,
och Babette klingade med, och Rudy tackade för skålen.
Mot aftonen gingo de alla den vackra vägen längs med de
prydliga hotellen under de gamla valnötsträden, och der var
en sådan folkmassa, en sådan trängsel, att Rudy måste bjuda
Babette armen. Han var så glad öfver att han hade träffat folk
från Vaud, sade han. Vaud och Wallis voro goda grannkantoner.
Han uttryckte sin glädje så innerligt, att Babette tyckte, att
hon måste trycka hans hand derför. De gingo der nästan som
gamla bekanta, och rolig var hon, den lilla, täcka varelsen. Det
klädde henne så väl, tyckte Rudy, att utpeka det löjliga och
öfverdrifna i de främmande damernas klädsel och deras sätt att
gå, och det var alls icke för att göra narr af dem, ty de kunde
vara mycket hederliga menniskor, ja, söta och älskliga, det visste
Babette; hon hade en gumor, som var en sådan der mycket
förnäm, engelsk dam. För aderton år sedan, då Babette blef
döpt, var hon i Bex; hon hade gifvit Babette den dyrbara
nål, hon bar på sitt bröst. Två gånger hade gumor skrifvit
bref, och i år skulle de här i Interlaken ha mött henne jemte
hennes döttrar, som voro gamla flickor, inemot tretio år, sade
Babette — hon var ju bara aderton.
Den söta lilla munnen stod ej stilla ett enda ögonblick, och
allt hvad Babette sade klingade för Rudy såsom saker af den
största vigt, och han berättade i sin tur hvad han hade att
berätta, berättade, huru ofta han hade varit i Bex, huru väl
han kände till qvarnen och huru ofta han hade sett Babette,
ehuru hon sannolikt aldrig hade bemärkt honom, och nu sist,
då han kom till qvarnen och det med många tankar, som han
ej kunde nämna, voro hon och hennes far borta, långt borta,
men likväl icke längre, än att man nog kunde klättra öfver
den mur, som gjorde vägen lång.
Ja, han sade detta, och han sade så mycket; han sade huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
