Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 7. Örnnästet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och snart visste Vesinand och Ragli hvad det var, som
Rudy ville.
— Du är en djerf baddare! sade de. Det går inte. Du
bryter halsen af dig.
— Man faller inte ned, om man inte tror att man skall
göra det, sade Rudy.
Vid midnatt begåfvo de sig af med stänger, stegar och rep;
vägen gick mellan buskar och småskog, fram öfver rullande
stenar, ständigt uppåt, uppåt i den mörka natten. Vattnet
brusade der nere. Vattnet sorlade der ofvan, fuktiga moln
drefvo i luften. Jägarne nådde den branta fjällkanten; här
blef det mörkare, fjällväggarna nästan möttes, och endast högt
uppe i den smala klyftan ljusnade luften. Tätt invid, under
dem, var en djup afgrund med ett brusande vatten. Tysta
sutto de alla tre, de ville invänta daggryningen; då flög örnen
ut; denne måste först skjutas, innan man kunde tänka på att
få ungen. Rudy satt nedhukad, så stilla, som om han varit
ett stycke af klippan, han satt på; geväret hade han framför
sig, färdigt att afskjutas, ögonen oafvändt fästa på den öfversta
klyftan, der örnnästet doldes under den framåtlutande klippan.
De tre jägarne väntade länge.
Nu hördes högt öfver dem ett knakande, susande ljud; ett
stort, sväfvande föremål förmörkade luften. Två bösspipor
sigtade, då den svarta örngestalten flög ut ur boet; ett skott
smälde; ett ögonblick rörde sig de utbredda vingarna, och så
sänkte sig fågeln långsamt, som om han med sin storlek och
vingbredd skulle fylla hela klyftan och i sitt fall rycka jägarne
med sig. Örnen sjönk i djupet; det knakade i trädgrenar och
buskar, som bräcktes vid fågelns fall.
Och nu blef det en brådska; tre af de längsta stegarna
bundos tillsammans; de borde kunna räcka dit upp; de stäldes
på det allra yttersta fotfästet vid afgrundens rand, men de
räckte icke dit upp; och glatt som en mur var bergväggen
ett långt stycke högre upp, der boet doldes i lä af den
öfversta framspringande klippkanten. Efter någon rådplägning blef
man ense om att intet bättre var att göra än att ofvan ifrån
hissa ned i klyftan två sammanbundna stegar och att sedan
söka sätta dessa i förbindelse med de tre, som redan voro
uppstälda ned ifrån. Med stort besvär fick man de båda stegarna
släpade högst upp och tågen der fastgjorda; stegarna skötos ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
